1227 km på cykel under 90 timmar i augusti 2007
Johan, Magnus och Christer före loppetDen här berättelsen handlar om en resa som blivit möjlig tack vare stor förståelse från våra fruar och flickvänner. Trots oerhörda uppoffringar i tid, pengar och engagemang samt en total fokusering på cyklandet, har ni alltid förbehållslöst stöttat oss och visat förståelse för vårt kall, som likt en religion totalt uppslukat oss all vår vakna tid. Vi vill även tacka Vitargo, Sveriges Biodlare, Voltaren, Linnex, Tigerbalsam, navgeneratorn, superlysdioden, öronproppen, vaselinet, och Studio Norrviken! Utan dessa hade resan inte varit möjlig att genomföra. Vi vill även tacka våra barn för att ni fortfarande känner igen oss.
PBP - vad är det?
Paris-Brest-Paris (PBP) är ett motionslopp på cykel. 122 mil ska cyklas på 90 timmar eller mindre. Loppet går vart fjärde år och kördes 2007 för 16:e gången. Över 5000 cyklister deltog.
80-timmarsgruppen före start
PBP - vad är det?
Paris-Brest-Paris (PBP) är ett motionslopp på cykel. 122 mil ska cyklas på 90 timmar eller mindre. Loppet går vart fjärde år och kördes 2007 för 16:e gången. Över 5000 cyklister deltog.
80-timmarsgruppen före startDet visade sig att det fanns två olika typer av PBP-lopp som båda var runt 120 mil, PBP Audax och PBP Randonneur.
PBP Audax genomförs vart 5:e år och deltagarna cyklar i grupp med bestämda positioner och medelhastigheten 22,5 km/h. Dessutom är måltider och boende ordnat i förväg så det är bara att cykla och sätta sig vid dukat bort när man kommer till restaurangerna. Det lät ganska skönt och bekvämt, men nästa tillfälle för PBP Audax skulle bli först 2011.
PBP Randonneur genomförs vart 4:e år och cyklas individuellt. Man får alltså själv ordna med allting, t ex mat, vila och sovande. Ganska mycket mer att tänka på och planera i så fall. Nästa tillfälle skulle bli 2007 och därefter 2011, då de båda PBP-loppen körs under samma år.
Vilka tror vi att vi är?
Christer är född 1963 i Stockholm. Han köpte sin första landsvägsracer 1978 - ett fartvidunder med brun metallic-lackad stålram och hela 10 växlar. Cykeln gav honom frihet och han älskade farten och adrenalinkicken när han pinnade på i nedförsbackarna. Tommy Prim var husguden och cykling var stort. Mycket stort. Han identifierade sig med och fascinerades av de stora cyklisternas kamp man mot man i bergen under Giro d’Italia och Tour de France. Det var den renaste av alla former av idrottslig utövning där vinnaren, i kraft av sin järnvilja förträngde outhärdlig smärta och utmattning och hyllades som hjälte - efter att ha övervunnit alla hinder för att till folkets jubel slutligen defilera i mål i ensamt majestät med armarna sträckta mot skyn. Något klickade i som en snabb uppväxling på bakkransen –”klong”.
Han slukade allt han kom över om cykling och vägen till skolan kördes på högsta växeln med mjölksyran sprutande ur alla kroppsöppningar med målrakan i Milano för sitt inre. Denne unge man var allvarligt cykelbiten.
Christer fullt utrustad före start
Han gick med i Spårvägens cykelklubb och tränade tillsammans med ett 20-tal andra grabbar (däribland en viss Roberto Vacchi och en Michaele Lanza med flera) men när de i stort sett redan intecknade heroiska segrarna uteblev och annat i tillvaron istället började pocka på uppmärksamhet lämnade han 16 år gammal klubben efter bara en säsong. Under de följande 15 åren körde han i egen regi och med varierande intensitet slut på först en Bianchi och därefter en Olmo. Cykelaktiviteterna bestod av vardagscykling, motionslopp och touringturnéer i när och fjärran men fascinationen för landsvägstävling levde kvar. Under andra halvan av 90-talet hade cykelträningen fått en nytändning och en Litespeed Tuscany i ädlaste titan införskaffats. Det blev också medlemskap i Fredrikshof. Mer tid lades på träningen år för år. Christer loggade cirka 5-600 landsvägsmil inför vårarnas lokala motionslopp och Vätternrundan. Som bäst noterades 8h 35min (cirka 100e plats) på Vättern och på Siljan och Mälaren var det heller inte särskilt många minuter som fattades till täten.
Efter millenieskiftet löstes tävlingslicens hos SCF i H40-klassen. Planen var att tävla i individuellt tempo i veteranserien. Där körs tempoloppen som regel på relativt platta 30-kilometersbanor. Vinnaren brukar i regel hålla cirka 45 km/h i snitt.
Två säsonger körde han i H-40-klassen och klättrade från 4e kvartilen till den andra i resultatlistan. Det var klasskillnad upp till den första. Han nådde dock ett antal uppsatta mål som bland annat att snitta över 40 km/h (bäst 41 km/h) på 30 kilometer. Samtidigt körde han lokala motionsloppen:
Säsongen som följde – 2006, blev ett mellanår på grund av det civila livet. Från augusti hade han dock börjat röra på sig igen och i december satt han alltså där i källaren på sin spinningcykel för att komma i form igen.
Lite fakta om Magnus
Magnus är lite av en periodare vad gäller motion. Han är född 1962 och bor i Sollentuna. Under en klassiker 1991 yttrade han ’aldrig mer’ efter Vätternrundan. Det var dock glömt mot sekelskiftet. De senaste 10 åren har han fullföljt tre Vätternrundor, fem marathon, tre Ironman triathlon och lite smålopp (Lidingöloppet, Roslagsvåren etc). Han är egentligen mest intresserad av att vara motiverad i sin vardagsmotion. Han köpte en pulsklocka vintern före PBP. Har skrämt upp maxpulsen i 202, och har 160 som snittpuls på ett endags långlopp.
Christer är född 1963 i Stockholm. Han köpte sin första landsvägsracer 1978 - ett fartvidunder med brun metallic-lackad stålram och hela 10 växlar. Cykeln gav honom frihet och han älskade farten och adrenalinkicken när han pinnade på i nedförsbackarna. Tommy Prim var husguden och cykling var stort. Mycket stort. Han identifierade sig med och fascinerades av de stora cyklisternas kamp man mot man i bergen under Giro d’Italia och Tour de France. Det var den renaste av alla former av idrottslig utövning där vinnaren, i kraft av sin järnvilja förträngde outhärdlig smärta och utmattning och hyllades som hjälte - efter att ha övervunnit alla hinder för att till folkets jubel slutligen defilera i mål i ensamt majestät med armarna sträckta mot skyn. Något klickade i som en snabb uppväxling på bakkransen –”klong”.
Han slukade allt han kom över om cykling och vägen till skolan kördes på högsta växeln med mjölksyran sprutande ur alla kroppsöppningar med målrakan i Milano för sitt inre. Denne unge man var allvarligt cykelbiten.
Christer fullt utrustad före startHan gick med i Spårvägens cykelklubb och tränade tillsammans med ett 20-tal andra grabbar (däribland en viss Roberto Vacchi och en Michaele Lanza med flera) men när de i stort sett redan intecknade heroiska segrarna uteblev och annat i tillvaron istället började pocka på uppmärksamhet lämnade han 16 år gammal klubben efter bara en säsong. Under de följande 15 åren körde han i egen regi och med varierande intensitet slut på först en Bianchi och därefter en Olmo. Cykelaktiviteterna bestod av vardagscykling, motionslopp och touringturnéer i när och fjärran men fascinationen för landsvägstävling levde kvar. Under andra halvan av 90-talet hade cykelträningen fått en nytändning och en Litespeed Tuscany i ädlaste titan införskaffats. Det blev också medlemskap i Fredrikshof. Mer tid lades på träningen år för år. Christer loggade cirka 5-600 landsvägsmil inför vårarnas lokala motionslopp och Vätternrundan. Som bäst noterades 8h 35min (cirka 100e plats) på Vättern och på Siljan och Mälaren var det heller inte särskilt många minuter som fattades till täten.
Efter millenieskiftet löstes tävlingslicens hos SCF i H40-klassen. Planen var att tävla i individuellt tempo i veteranserien. Där körs tempoloppen som regel på relativt platta 30-kilometersbanor. Vinnaren brukar i regel hålla cirka 45 km/h i snitt.
Två säsonger körde han i H-40-klassen och klättrade från 4e kvartilen till den andra i resultatlistan. Det var klasskillnad upp till den första. Han nådde dock ett antal uppsatta mål som bland annat att snitta över 40 km/h (bäst 41 km/h) på 30 kilometer. Samtidigt körde han lokala motionsloppen:
Säsongen som följde – 2006, blev ett mellanår på grund av det civila livet. Från augusti hade han dock börjat röra på sig igen och i december satt han alltså där i källaren på sin spinningcykel för att komma i form igen.
Lite fakta om Magnus
Magnus är lite av en periodare vad gäller motion. Han är född 1962 och bor i Sollentuna. Under en klassiker 1991 yttrade han ’aldrig mer’ efter Vätternrundan. Det var dock glömt mot sekelskiftet. De senaste 10 åren har han fullföljt tre Vätternrundor, fem marathon, tre Ironman triathlon och lite smålopp (Lidingöloppet, Roslagsvåren etc). Han är egentligen mest intresserad av att vara motiverad i sin vardagsmotion. Han köpte en pulsklocka vintern före PBP. Har skrämt upp maxpulsen i 202, och har 160 som snittpuls på ett endags långlopp.
Magnus visar sina rainlegs
Magnus blev medlem i Fredrikshof 2006, har fyra barn med sin fru, och ett stillasittande skrivbordsarbete. Han hade ca 400 mil i benen före PBP. Ett allmänt teknik- och fordonsintresse finns i bakgrunden.
Några svenska cyklister framför ’Stadion för mänskliga rättigheter’, där starten gick. Johans idrottsliga historia
Jag (Johan) är född 1961 och har hållit på med olika boll- och racketsporter sedan barnsben. Jag växte upp med tävlingscyklande halvbröder men blev själv aldrig lockad av tävlingscykling. Jag tyckte det var slitsamt, och att det inte fanns några bollar med i spelet gjorde det ganska tråkigt. Under låg- och mellanstadiet spelade jag fotboll, ishockey och bordtennis i olika klubbar. Under högstadiet fanns fotboll kvar något år men sedan var det squash som gällde och jag tävlingsspelade i flera år. I vuxen ålder har jag dessutom hållit på med badminton, tennis och golf (HCP11). Dessutom fanns cykling med lite grann, men det var mest ett sätt att ta sig runt på t ex cykelsemestrar.
Johan och Henry på den franska landsbygden.När mina barn föddes, Julia 1990 och Pontus 1991, fick jag mindre tid för egen idrott men i takt med att barnen blev äldre och mer självständiga fick jag mer för egen idrott igen. Det var först i början på 2000-talet som jag började på allvar med cykling. Först blev det turer till och från jobbet, 30 km enkel resa. I början tyckte jag att det både var långt och jobbigt, men jag kände att det var väldigt skönt att cykla hem efter en tuff dag på jobbet. All stress och frustration var som bortblåst när jag kom hem fylld av endorfiner och välmående! Det var så jag blev cyklist!
Jag gick med i Fredrikshofs IF Cykelklubb där det fanns verksamhet för både mountainbike- och racercykling. I början cyklade jag mest mountainbike, året runt, bl.a med Hofvets träningsgrupp från Lövsta. Jätteroligt! Efter att ha kört Långloppscupen i MTB under ett par år började jag med racercykling 2006. Det blev randonneurcykling (Audax) med Hofvet och lopp som Södervåren och Vätternrundan. Under 2007 cyklade jag bl.a. Vänern Runt och randonnerloppen på 20, 30, 40, 60 och 100 mil.
En stor del av min vinterträning har skett på Studio Norrviken i Sollentuna, ett litet gym med charm och underbara instruktörer och inspiratörer! Här har jag kört flera pass i veckan under flera år, både body pump och spinning. Vad hade det blivit av cyklingen utan vinterträningen på Studio Norrviken? Ingen vet, men troligen inget PBP.
Hur vi hörde talas om PBP
Magnus svåger hade en arbetskamrat på posten, som cyklat ett galet lopp som hette PBP, där utmattade cyklister låg i dikena invirade i räddningsfiltar. Ofattbart långt och alltså omänskligt jobbigt. Intressant, tyckte Magnus, som sneglade på inbjudan redan 2003, men inte mer än så den gången.
Jag gick med i Fredrikshofs IF Cykelklubb där det fanns verksamhet för både mountainbike- och racercykling. I början cyklade jag mest mountainbike, året runt, bl.a med Hofvets träningsgrupp från Lövsta. Jätteroligt! Efter att ha kört Långloppscupen i MTB under ett par år började jag med racercykling 2006. Det blev randonneurcykling (Audax) med Hofvet och lopp som Södervåren och Vätternrundan. Under 2007 cyklade jag bl.a. Vänern Runt och randonnerloppen på 20, 30, 40, 60 och 100 mil.
En stor del av min vinterträning har skett på Studio Norrviken i Sollentuna, ett litet gym med charm och underbara instruktörer och inspiratörer! Här har jag kört flera pass i veckan under flera år, både body pump och spinning. Vad hade det blivit av cyklingen utan vinterträningen på Studio Norrviken? Ingen vet, men troligen inget PBP.
Hur vi hörde talas om PBP
Magnus svåger hade en arbetskamrat på posten, som cyklat ett galet lopp som hette PBP, där utmattade cyklister låg i dikena invirade i räddningsfiltar. Ofattbart långt och alltså omänskligt jobbigt. Intressant, tyckte Magnus, som sneglade på inbjudan redan 2003, men inte mer än så den gången.
En trött cyklist får välförtjänt vila vid målet. När han körde Roslagshösten 2006 och hamnade i en mastergrupp, frågade han en av ledarna om denne visste något om PBP. – Nej, men Bosse Sjöberg där borta har kört. - Bosse, här är en kille som ska köra PBP! När Bosse hörde om Magnus’ intresse för PBP gick han igång på alla cylindrarna och talade oavbrutet (i stort sett) mellan Gottröra och Rimbo om loppets förträfflighet och de äventyr han var med om 2003. Efter den ’föreläsningen’ var Magnus såld på PBP, så han anmälde intresse till Bengt Sandborgh, gick på förträffarna, körde kvalificeringarna och anmälde sig. Bengt är den som håller i anmälningarna från Sverige.
Jag (Johan) hörde talas om PBP under hösten 2006 när Torbjörn, Peter, Åsa & Henrik (cyklister inom Hofvet) berättade att de kört PBP Audax tidigare under sommaren, 120 mils disciplinerad cykling i klunga på tid. Otroligt, det verkar ju faktiskt vara lite sjukt, hur kan man bara komma på tanken att cykla 120 mil? Det verkar inte heller som att de fick vila eller sova speciellt mycket. Okay, vid närmare eftertanke fanns det ju faktiskt något fascinerande med det, skulle jag klara av att köra ett så långt lopp? Dessutom var det flera medlemmar i klubben som hade cyklat flera PBP-lopp. Jag fick mer och mer information från olika håll och blev till slut ändå ganska inspirerad och bestämde mig för att träna mer under hösten och vintern för att se hur det hela utvecklade sig. Man behöver ju inte bestämma sig nu, tänkte jag.
Jag funderade först på om jag skulle vänta till 2011 för PBP Audax, kanske locka med mig min son Pontus på färden. Det skulle kunna bli en kul 50-årspresent! Antingen på så sätt att Pontus skulle kunna cykla med, eller att han eller min dotter Julia skulle kunna köra en följebil med all utrustning som man kan behöva.
Jag talade även med olika personer som hade varit med om kvalificerings- och PBP-loppen flera gånger. Bo-Einar Eriksson verkade ha cyklat hur många som helst, åtminstone 4 PBP genom åren. Det var verkligen fascinerande att höra om cyklister som cyklade kvalificeringsloppet på 60-mil utan att stanna för att sova, knappt så man tror det är möjligt.
Dessutom ordnade Bengt Sandborg några informationskvällar under hösten 2006 där han berättade om tidigare genomförda PBP-lopp och om vad som krävdes för PBP 2007. Det var bra och informationsrika träffar, nu förstod jag i alla fall lite mer om vad det handlade om, men det var fortfarande alldeles för tidigt för att bestämma sig.
Varför vi bestämde oss för att köra
Christer hade aldrig varit överdrivet förtjust i vinterträningen (inte överdrivet förtjust i vinter heller för den delen) så timmarna på spinningcykeln i källaren gick i ultrarapid. Han begrundade tillvaron: Tankarna på vad som skulle krävas av honom för att han skulle komma i form igen till säsongsstarten av veteranserien i april efter sabbatsåret inspirerade inte. Tvärtom. Cykelglädjen och motivationen var som bortblåst. Han hade under temposatsningen uppnått anständig tävlingsform för sin åldersklass och nivå och flera av delmålen han hade satt upp tidigare var uppfyllda. Han visste att han skulle behöva träna hårt för att tangera tidigare resultat. Nya mål, tänkte han för sig själv. Jag behöver nya inspirerande mål.
Hovets hemsida plöjdes igenom i jakt på ledtrådar. Förstrött läste han om Paris-Brest-Paris 2003 innan han insåg att det var dags för nästa upplaga i augusti 2007. ”Perfekt! Alla som kallar sig cyklist borde ju köra PBP någon gång under sin livstid!” tänkte han. Det skulle ge honom fyra extra månader att slipa på formen och hålla honom på spår och motiverad under hela vintern, våren och sommaren. Ombyte från det invanda skulle det också bli med tanke på att PBP i stort sett är den diametrala motsatsen till 30 km tempo. Från ytterlighet till ytterlighet. Det passar mig perfekt! tänkte han belåtet. Nu var det en vecka före julhelgen -06 ett träningsschema med förberedelselopp kastades glatt ihop. Därefter skickade han i mellandagarna ett lika entusiastiskt som förrvirrat mail till Bengt Sandborgh med en uppsättning undringar om hur det här med randonneur-cykling fungerade. Utrustning, utväxling, träningstips, boende, anmälning med mera.
För Magnus är huvudmålet att vara motiverad i vardagsmotionen, som är 13 km till jobbet. Varje arbetsresa är ett val mellan cykeln eller bilen. Små mål, dvs lopp som marathon, Ironman, eller Vätternrundan blir urvattnade till slut, det behövs större mål för att vara fullt motiverad att ge sig iväg till jobbet på cykeln en kall vintermorgon, istället för att sätta sig i varma sköna bilen.
Ett rejält träningsmål, helt enkelt. Magnus hade nog hört talas om att 120 mil är ganska långt, och att sträckan dessutom är rejält kuperad. Men eftersom loppet fanns, borde det nog gå att genomföra. Lite spännande utmaning och perfekt träningsmål, var det som fick honom att bestämma sig. Dessutom var 2007 antagligen sista chansen att ta sig igenom utan att behöva läsglasögon.
Johan hade inte cyklat racer mer än ett år men bestämde sig för att satsa på PBP i alla fall, för att ha ett extremt träningsmål. Johan var även nyfiken på om det över huvud taget gick att genomföra loppet som diabetiker. Tänja gränserna helt enkelt. Vätternrundan året innan var det längsta loppet hittills men han hade också cyklat flera lopp i Långloppscupen i mountainbike under flera år. Johan tyckte att det var så inspirerande att ha PBP i tankarna under vinterns träning på gym och cykling ute på isiga vintervägar. Egentligen är det motionen i vardagen som betyder mest för Johan, speciellt välbefinnandet, endorfinerna och den förbättrade blodsockerkontrollen som motion ger.
Kunskapsinhämtning
Fredrikshof IFs tidigare hemsida hade en hel del information om PBP. Den största kunskapskällan var nog ändå Bengt Sandborgs informationskvällar, åtminstone till en början. Där behandlades det mesta man behövde veta. Magnus frågade Bengt varför han ställde upp egentligen. ’– För att det är så roligt’. Bengt verkade bli lite stött eller irriterad av frågan.
Brevets (kvalificeringsfasen)
För att få ansöka om att anmäla sig till Paris-Brest-Paris (PBP) behöver man kvalificera sig genom att köra fyra stycken cykellopp - så kallade breveter, som arrangerats av en cykelklubb som sanktionerats av ACP (Audax Club Parisien) som står som arrangör av PBP sedan 1930-talet. Man måste fullfölja en förutbestämd men oskyltad rutt inom en maxtid som för de flesta någotsånär erfarna cyklister är relativt generöst tilltagen. En ytterligare svårighet är dock den bärande tanken inom randonneur-cykling om självförsörjning under loppet. Man får själv stå för all nödvändig cykelservice, mat, dryck etcetera. Så kallade ”bagdrops” arrangeras ej.
Det var frågan om 20, 30, 40 och 60 mil långa turer som gick mellan mars och juni 2007, parallellt i flera delar av landet. I Stockholm hade dessa lopp 10-40 deltagare, varav de flesta siktade på PBP. Det var här som Christer, Johan och Magnus lärde känna varandra. På 60-milaturen ställdes deltagarna för första gången inför frågeställningen om övernattning. De mest extrema cyklade hela sträckan nonstop på 24 timmar, utan annat än matpauser, Om man var lagd åt det bekväma hållet tog man in på vandrarhemmet i Grängesberg, för upp till 6 timmars sömn. De flesta körde utan längre vila än ett par timmar. En cyklist har berättat om hur han sovit 45 minuter under en gran. Ett par andra besökte en akutmottagning för lite vila. En cyklist försökte värma sig i ett pumpskåp på en bensinmack på natten. Det var historier som tycktes spektakulära, men som bleknade i jämförelse efter PBP-äventyret.
Jag (Johan) hörde talas om PBP under hösten 2006 när Torbjörn, Peter, Åsa & Henrik (cyklister inom Hofvet) berättade att de kört PBP Audax tidigare under sommaren, 120 mils disciplinerad cykling i klunga på tid. Otroligt, det verkar ju faktiskt vara lite sjukt, hur kan man bara komma på tanken att cykla 120 mil? Det verkar inte heller som att de fick vila eller sova speciellt mycket. Okay, vid närmare eftertanke fanns det ju faktiskt något fascinerande med det, skulle jag klara av att köra ett så långt lopp? Dessutom var det flera medlemmar i klubben som hade cyklat flera PBP-lopp. Jag fick mer och mer information från olika håll och blev till slut ändå ganska inspirerad och bestämde mig för att träna mer under hösten och vintern för att se hur det hela utvecklade sig. Man behöver ju inte bestämma sig nu, tänkte jag.
Jag funderade först på om jag skulle vänta till 2011 för PBP Audax, kanske locka med mig min son Pontus på färden. Det skulle kunna bli en kul 50-årspresent! Antingen på så sätt att Pontus skulle kunna cykla med, eller att han eller min dotter Julia skulle kunna köra en följebil med all utrustning som man kan behöva.
Jag talade även med olika personer som hade varit med om kvalificerings- och PBP-loppen flera gånger. Bo-Einar Eriksson verkade ha cyklat hur många som helst, åtminstone 4 PBP genom åren. Det var verkligen fascinerande att höra om cyklister som cyklade kvalificeringsloppet på 60-mil utan att stanna för att sova, knappt så man tror det är möjligt.
Dessutom ordnade Bengt Sandborg några informationskvällar under hösten 2006 där han berättade om tidigare genomförda PBP-lopp och om vad som krävdes för PBP 2007. Det var bra och informationsrika träffar, nu förstod jag i alla fall lite mer om vad det handlade om, men det var fortfarande alldeles för tidigt för att bestämma sig.
Varför vi bestämde oss för att köra
Christer hade aldrig varit överdrivet förtjust i vinterträningen (inte överdrivet förtjust i vinter heller för den delen) så timmarna på spinningcykeln i källaren gick i ultrarapid. Han begrundade tillvaron: Tankarna på vad som skulle krävas av honom för att han skulle komma i form igen till säsongsstarten av veteranserien i april efter sabbatsåret inspirerade inte. Tvärtom. Cykelglädjen och motivationen var som bortblåst. Han hade under temposatsningen uppnått anständig tävlingsform för sin åldersklass och nivå och flera av delmålen han hade satt upp tidigare var uppfyllda. Han visste att han skulle behöva träna hårt för att tangera tidigare resultat. Nya mål, tänkte han för sig själv. Jag behöver nya inspirerande mål.
Hovets hemsida plöjdes igenom i jakt på ledtrådar. Förstrött läste han om Paris-Brest-Paris 2003 innan han insåg att det var dags för nästa upplaga i augusti 2007. ”Perfekt! Alla som kallar sig cyklist borde ju köra PBP någon gång under sin livstid!” tänkte han. Det skulle ge honom fyra extra månader att slipa på formen och hålla honom på spår och motiverad under hela vintern, våren och sommaren. Ombyte från det invanda skulle det också bli med tanke på att PBP i stort sett är den diametrala motsatsen till 30 km tempo. Från ytterlighet till ytterlighet. Det passar mig perfekt! tänkte han belåtet. Nu var det en vecka före julhelgen -06 ett träningsschema med förberedelselopp kastades glatt ihop. Därefter skickade han i mellandagarna ett lika entusiastiskt som förrvirrat mail till Bengt Sandborgh med en uppsättning undringar om hur det här med randonneur-cykling fungerade. Utrustning, utväxling, träningstips, boende, anmälning med mera.
För Magnus är huvudmålet att vara motiverad i vardagsmotionen, som är 13 km till jobbet. Varje arbetsresa är ett val mellan cykeln eller bilen. Små mål, dvs lopp som marathon, Ironman, eller Vätternrundan blir urvattnade till slut, det behövs större mål för att vara fullt motiverad att ge sig iväg till jobbet på cykeln en kall vintermorgon, istället för att sätta sig i varma sköna bilen.
Ett rejält träningsmål, helt enkelt. Magnus hade nog hört talas om att 120 mil är ganska långt, och att sträckan dessutom är rejält kuperad. Men eftersom loppet fanns, borde det nog gå att genomföra. Lite spännande utmaning och perfekt träningsmål, var det som fick honom att bestämma sig. Dessutom var 2007 antagligen sista chansen att ta sig igenom utan att behöva läsglasögon.
Johan hade inte cyklat racer mer än ett år men bestämde sig för att satsa på PBP i alla fall, för att ha ett extremt träningsmål. Johan var även nyfiken på om det över huvud taget gick att genomföra loppet som diabetiker. Tänja gränserna helt enkelt. Vätternrundan året innan var det längsta loppet hittills men han hade också cyklat flera lopp i Långloppscupen i mountainbike under flera år. Johan tyckte att det var så inspirerande att ha PBP i tankarna under vinterns träning på gym och cykling ute på isiga vintervägar. Egentligen är det motionen i vardagen som betyder mest för Johan, speciellt välbefinnandet, endorfinerna och den förbättrade blodsockerkontrollen som motion ger.
Kunskapsinhämtning
Fredrikshof IFs tidigare hemsida hade en hel del information om PBP. Den största kunskapskällan var nog ändå Bengt Sandborgs informationskvällar, åtminstone till en början. Där behandlades det mesta man behövde veta. Magnus frågade Bengt varför han ställde upp egentligen. ’– För att det är så roligt’. Bengt verkade bli lite stött eller irriterad av frågan.
Brevets (kvalificeringsfasen)
För att få ansöka om att anmäla sig till Paris-Brest-Paris (PBP) behöver man kvalificera sig genom att köra fyra stycken cykellopp - så kallade breveter, som arrangerats av en cykelklubb som sanktionerats av ACP (Audax Club Parisien) som står som arrangör av PBP sedan 1930-talet. Man måste fullfölja en förutbestämd men oskyltad rutt inom en maxtid som för de flesta någotsånär erfarna cyklister är relativt generöst tilltagen. En ytterligare svårighet är dock den bärande tanken inom randonneur-cykling om självförsörjning under loppet. Man får själv stå för all nödvändig cykelservice, mat, dryck etcetera. Så kallade ”bagdrops” arrangeras ej.
Det var frågan om 20, 30, 40 och 60 mil långa turer som gick mellan mars och juni 2007, parallellt i flera delar av landet. I Stockholm hade dessa lopp 10-40 deltagare, varav de flesta siktade på PBP. Det var här som Christer, Johan och Magnus lärde känna varandra. På 60-milaturen ställdes deltagarna för första gången inför frågeställningen om övernattning. De mest extrema cyklade hela sträckan nonstop på 24 timmar, utan annat än matpauser, Om man var lagd åt det bekväma hållet tog man in på vandrarhemmet i Grängesberg, för upp till 6 timmars sömn. De flesta körde utan längre vila än ett par timmar. En cyklist har berättat om hur han sovit 45 minuter under en gran. Ett par andra besökte en akutmottagning för lite vila. En cyklist försökte värma sig i ett pumpskåp på en bensinmack på natten. Det var historier som tycktes spektakulära, men som bleknade i jämförelse efter PBP-äventyret.
Christers kvalificeringslopp
Januari hade passerat och träningen löpt på enligt Christers plan. Planen innehöll fem pass på spinningcykel per vecka. I februari slog stora fula flunsan till med full kraft och ville inte bara inte släppa taget. Efter 6 veckor övertygades husläkaren om att utreda vad som stod på och bakterieodlingar från bihållorna samt diverse blodtester utfördes utan att man kunnat hitta något som stack ut och kunde förklara. Sjukdomen förklarades i brist på bevis med att immunsystemet var nedsatt på grund av ihärdig träning och vardagsstress framkallad av jobbyte och flytt i en och samma veva. Bra blev inte Christer förrän tredje veckan i mars. Då var goda råd dyra eftersom den första breveten om 200 kilometer skulle gå av stapeln den 31 mars. Två 8-milaturer på landsvägscykel loggades som förberedelse och sedan var det dags...
Så slut, stel och ledbruten som Christer var vid målgång efter den första kvalificeringsturen i roslagen, har han inget minne av att han upplevt tidigare och då fanns det dessvärre en del att jämföra med. Fast besluten att komma i form för att fullfölja kvalificeringsbreveterna trots avbrottet i träningen anmälde han sig redan dagen efter breveten till en extra (icke kvalificerande) 20-milare två veckor senare. Resultatet av brevet nummer 2 var inte mycket bättre vare sig tidsmässigt eller upplevelsemässigt men nu var han i alla fall igång. ”Man får gå på rutin och tävla sig i form” skrockade veteranen.
Den 28:e april var det dags för 30-milaren. En månads utomhusträning och två 20-milare i bagaget började nu ge effekt och den längre distansen kändes mer uthärdlig. En del får nog i och för sig tillskrivas de gynnsamma vindförhållandena som gav frisk medvind de sista 10 milen mellan Gimo i Uppland o Täby i Norra Storstockholm.
40-milaren körs i Stockholm i högervarv runt Mälaren – ”Mälaren XL” som den kallas. Den gick av stapeln i strålande solsken den 12:e maj. Alla breveter gick för övrigt av stapeln i strålande solsken. Föga anade vi då att vi under PBP skulle få mer regn på näsan än någon nu levande cyklist upplevt under ett och samma PBP. Det skrevs i tidningarna i Frankrike om sommaren 2007 som den kallaste o blötaste sedan 1950-talet och PBP-dagarna var tyvärr inget undantag.
Under denna period hade Christer förärat tandläkaren sitt årliga besök som sånär höll på att sluta med en rotfyllning. I flera veckor efter besöket hade han bedrövligt ont i den nylagade tanden vilket stoppade träningen igen. ”Aldrig får man vara riktigt glad” kluckade Christer galghumoristiskt. Starten av 60 milaren såg länge osäker ut men så kom dagen...
60 milaren kördes den 2:a juni. Christer körde som vanligt på sin titan-racer med standardutväxlingen 39/53 fram och 12-25 bak. I backarna i södra Dalarna på väg upp mot Grängesberg insåg han nu med besked att det hade varit läge för det där kompaktvevpartiet som rekommenderats honom (det blev påskruvat i början av juli). Det blev till att segdra uppför med en kadens mellan 40 och 50.
Väl framme vid den nordligaste punkten på sträckan – Grängesberg anslöt sig Christer enligt plan till de 8 cyklister som planerat att övernatta några timmar på vandrarhemmet vid 36 mil. De övriga cirka 26 cyklisterna fortsatte i ett sträck under natten. Många fick besvär av att nattemperaturen nätt och jämt höll sig över nollstrecket. Efteråt cirkulerade berättelser om hur utmattade och nedkylda cyklister försökt värma sig i pumpskåp eller gått in på en akutmottagning.
Christer fick erfarenheter av annat slag då båda dagarna under 60-milarena förgylldes av sol och värme. Första dagen körde Christer utan sololja på armarna och rödbrände armarna. Dag två fick han sedan köra med den adderade glädjen av härligt varma och gosiga lösärmar i Roubaix-material i den 30-gradiga värmen för att inte steka sönder sig. Dessutom fick han bekanta sig med ett av många medicinska långdistansfenomen; ”brinnande” fötter. Svidande bak och avdomnade händer med mera hade han bekantat sig med sedan tidigare... Sluttid på 60-milaren: 36 timmar och 40 minuter inklusive sovstopp med mera. Trots allt hade den träning han hittills tillgodogjort sig gett effekt och benen kändes hyggliga trots att det personliga distansrekordet slagits med 20 mil. Träningen hade i huvudsak utgjorts av racer-rundor på cirka 8-10 mil i behaglig fart – cirka 25 km/h.
Listan av åkommor orsakade av just långa distanser i sadeln (30-40 mil och mer) kan göras i princip hur lång som helst. Inflammationer både här och där tycks grassera i randonneurkretsar och många cyklister behandlar sig själva med antiinflammatoriska preparat typ Voltaren och Diklofenak. Domningar i underliv, fötter, tår, handflator och fingrar. Värkande knän och svidande bakar likaså. Ömmande nackar, lösa magar på grund av de stora mängderna snabba kolhydrater. Christer blev efter 60-milaren tvungen att ånyo uppsöka läkare för att få en kur Voltaren utskriven för fotsulorna som täcktes av vätskefyllda småblåsor och fortsatte ”brinna” flera dagar. Christer gick på inrådan av en Hovet-kompis till Fot- & Skospecialisten och fick ett par ortopediska vibrationsdämpande hårdskuminnersulor specialinpassade. Sulorna hade en uppbyggnad bakom den främre trampdynan. De kändes mycket lustigt till en början men nu skulle han inte byta bort dem för allt smör i Småland eftersom alla fotproblem är som bortblåsta.
Vättern kördes däremellan på en tid av 9 och 57 inklusive en punktering efter Hjo och ett vätskepåfyllningsstopp i Hammarsundet. Målsättningen var sub 10 så det var ju godkänt och en milstople till i förberedelserna var avbetad. Under färden mot Jönköping i de ändlösa jätteklungorna kördes det i cirka 40 kilometer i timmen på platten tack vare styv nordostlig vind. Tyvärr var det inte alla som kom tillbaka till Motala. Christer med flera körde utanför Gränna och Jönköping förbi olyckor med flera cyklister inblandade. De låg orörliga och bleka med blod rinnande över asfalten. Inget man vill råka ut för och man blir påmind om att cykling i den här formen är långt ifrån ofarligt.
Johans kvalificeringslopp
När kvalificeringsloppen startade tog jag (Johan) ett lopp i taget, vissa lopp var ju ganska långa! Om kvalificeringsloppen gick bra och det kändes roligt skulle det kunna bli PBP redan 2007 för min del, även om ett års racercyklande kanske var lite för kort tid. Det hade ju inte blivit så mycket träning på riktigt långa distanser.
Dessutom har jag insulinbehandlad diabetes sedan många år, allt har fungerat bra och det är inte speciellt komplicerat men det är klart, att cykla 120 mil utan att ha koll på vad som händer eller kan hända med kroppen skulle vara otänkbart. Jag blev också medveten om att jag började rada upp olika skäl till varför det inte skulle gå. Jag hade varit med om det tidigare, att se svårigheterna istället för möjligheterna, och ibland finns stort motstånd i olika större projekt innan den starka viljan tar över! Okay, nu är vi här igen, tänkte jag, det är bara att hantera det här på ett medvetet plan. Var ligger det största motståndet? Är det den omfattande träningen under lång tid som verkar vara besvärlig? Kanske det, men troligen inte, jag mår ju så bra när jag idrottar. Är det osäkerheten kring om det ska gå att genomföra loppet? Kanske det, jag gillar i och för sig inte att misslyckas, men här börjar det brännas. Är det osäkerheten kring om det kommer att fungera med mat, insulin och blodsockernivåer, själva diabetesinställningen? Ja, det kändes som ett oprövat kort, här behöver jag mycket mer erfarenhet.
Jag vet i regel hur jag ska hantera både mat och insulin i samband med idrott. Däremot är det ganska stor skillnad mellan långloppscykling och ett kortare pass. Jag hade lärt mig att kroppen och förbränningen av kolhydrater och fett fungerar annorlunda efter 20-30 mils cykling, även upp till flera dygn efteråt. Det handlade nu om att skaffa ännu mer kunskap och erfarenhet om hur insulin- och näringsbehovet förändras över tiden under och efter mycket långvarig belastning. Från mitt tidigare tävlande i squash och långlopp med mountainbike hade jag lärt sig att tävlingsmomentet i sig skapar ett stresspåslag som höjer blodsockernivån (glukoskoncentrationen i blodet). Orsaken till det är att stresshormoner utsöndras i kroppen som i sin tur ökar insulinresistensen, vilket alltså höjer blodsockernivån, men sådant påslag finns i regel inte vid långdistanscykling utan tävlingsmoment.
Under kvalificeringsloppen på 20, 30, 40 och 60 mil cyklade jag med insulin, druvsocker, energikakor och testutrustning för blodsocker i min miniryggsäck. Regelbundna blodsockertester vid stämpling av deltagarkortet gjorde att jag snart fick ganska bra kläm på hur det fungerade. Det kändes verkligen skönt!
200 km
20-milaren gick ganska tidigt på säsongen, den 31 mars 2007, men som tur var blev den en solig dag, perfekt för cykling. Det var en stor grupp förväntansfulla cyklister som hade samlats vid Hofvets klubbstuga i Täby och det fanns flera bekanta ansikten, bl.a Magnus Hamberg som jag hade träffat under en tidigare cykeltur. Allt kändes ovant och jag hade naturligtvis inte en aning om hur dagen skulle utveckla sig. Jag var med i en stor klunga upp till första kontrollen i Rimbo, men efter stämpling vid OK-macken hade några ganska bråttom att ge sig iväg igen och fältet sprack upp i mindre klungor. Efter Rimbo gick det ganska fort i min klunga, mellan 35 och 40 km/h, och jag tänkte att det här håller aldrig hela vägen. Det gjorde det inte heller – efter stämplingen vid andra kontrollen i Hallstavik fick jag ont i ett muskelfäste i vänster knä (quadriceps) och tvingades släppa huvudklungan tillsammans med några andra, bl.a. Peter Thidholm. Skönt att farten gick ner och knät fick lite vila. Efter stämpling och lunch i Uppsala med Peter kom vi snart ikapp fler cyklister, eller kanske var det de som kom ikapp oss, minns inte riktigt? Resten av cyklingen tillbaka till Täby skedde i alla fall i en större klunga, och efter den slingrande men långa uppförsbacken vid Hagby var Peter så trött att han inte kunde fortsätta. Vi tog en kvarts paus vid kiosken i Täby för att ladda med ny energi innan vi cyklade vidare för att stämpla vid Shell-macken i Näsbypark. Det gick ju faktiskt ganska bra, hoppas bara det inte blir problem med knäet framöver. Vid klubbstugan träffade jag sedan Magnus som hade tagit det lugnt och cyklat i sitt eget tempo.
300 km
Jag cyklade två 30-milslopp. Det första anordnades den 14 april 2007 av CK Distans med start i Västerås. Peter Thidholm, Joe Bruton och jag samåkte till Västerås, och vi hade väl ambitionen att cykla 30-milaren tillsammans. Ambitionerna kom på skam ganska tidigt när huvudklungans fart gick upp till mellan 35 och 38 km/h. Jag hade tydligen inte lärt mig något från föregående lopp utan hängde mig kvar i huvudklungan som en ettrig iller, men efter första stämplingen i Fellingsbro kände jag av vänster knä igen så det var bara att släppa och dra ner på farten. Segt att cykla själv, men snart dök Henrik & Åsa upp som också hade släppt, och vi gjorde sällskap till Grythyttan för stämpling och lunch. Efter det blev det en större grupp med Peter, Joe, Johan Dellbeck, Bo Norgren, Henrik & Åsa och jag, och färden gick via Kopparberg, Skinnskatteberg och sedan tillbaka till Västerås. Det var roligt att för första gången cykla in i Dalarna där det fanns ganska långa och branta backar, speciellt backen efter Grängesberg verkade aldrig ta slut. Är det så här det blir under PBP, det är nog bäst att byta till kompaktvevparti så att det blir lite lättare att ta sig upp för backarna. Kanske håller knäet bättre också.
Det andra 30-milsloppet anordnades av Fredrikshof den 28 april 2007 med start från klubbstugan i Täby och sedan via Riala, Furusund, Grisslehamn, Gimo, Almunge och Täby. Jag kände sig inte speciellt sugen på att cykla den här dagen och det var en stark nordlig vind som gjorde det ännu jobbigare. Jag släppte huvudklungan efter bara 30 km. Ska jag cykla hem och strunta i det här, jag har ju redan klarat av en 30-milare, tänkte jag. Mer än en tanke blev det inte innan jag kom ikapp Christer G och kort därefter även Lennart Ekner och andra som hade släppt huvudklungan. Efter Norrtälje gick färden norrut i ren motvind, hur jobbigt som helst! Där någonstans i motvinden fick jag ont i muskelfästet i vänster knä igen och var tvungen att släppa klungan. Jag hade ingen lust att cykla vidare, ska jag bryta eller inte? Okay, jag cyklar vidare mot Elmsta och bestämmer mig där, finns det inte bussar som går från Elmsta mot Stockholm? Jag tog mig sakta norrut och åt lunch på en uteservering i Elmsta med utsikt över vägen. Jag såg den ena cyklisten efter den andra passera. Okay, jag fortsätter, det känns lite bättre nu. Efter någon mil kom jag ikapp Magnus Hamberg och efter vändningen i Grisslehamn var vinden inte lika jobbig samtidigt som problemet med vänster knä försvann. Efter middag i Gimo hade vi vinden i ryggen och Magnus verkade vare hur pigg som helst, han drog långa sträckor som en besatt. På sträckan från Gimo till Täby låg farten runt 35 - 40 km/h. Det var härligt att cykla igen! Strax efter Almunge kom vi ikapp Christer G och Lennart Ekner igen. De var förvånade över att se mig igen, trodde definitivt att jag hade brutit efter att ha släppt deras klunga strax efter Norrtälje. Tillsammans spurtade vi i mål i Täby med en skön känsla i kroppen! Det visade sig att det var Magnus födelsedag och nu skulle han hem till familjen för att fira!
400 km
Fredrikshofs 40-milare, eller ”Mälaren Runt XL” som den också kallas, gick den 12 maj 2007 över Täby, Järna, Stallarholmen, Köping, Enköping, Uppsala och Täby. Vi startade tidigt på morgonen och körde söderut genom Stockholm, det var knappt några människor uppe så här tidigt på lördagsmorgonen. Det verkade bli en underbar dag och det var härligt att cykla! Någonstans mellan Stockholm och Södertälje drogs farten upp startfältet sprack upp. Vid Järna slog jag följe med Tommy Heinemark, som hade fått punktering och tvingats släppa tätklungan, två killar från Uppsala, Mattias Jonsson och Thomas Kalscheuer. Vi körde hela vägen runt mälaren. Jag hade en tung första halva men motvind fram till Köping ungefär, men sedan gick det bättre hemåt med solen och vinden i ryggen. Rullsnittet var 29,4 km/h när vi kom i mål vid Shell-macken i Täby och jag var helt slut. Okay, det är skillnad på 30 och 40 mil, det händer någonting mellan dessa distanser!
600 km
Det var en strålande dag den 2 juni 2007 när det var dags för Fredrikshofs 60-milare. Med start från klubbstugan i Täby skulle turen bli en ”Mälaren Runt XXL” via Järna, Fellingsbro, Grängesberg, Fagersta, Sala, Uppsala och sedan tillbaka till Täby.
Vi cyklade i hyfsad fart i en ganska stor klunga på c:a 8-10 personer. Efter lunch i Köping styrde vi norrut och jag kände jag mig ganska trött redan vid Fellingsbro där vi åt middag. Det kändes skönt att veta att jag hade övernattning bokad på vandrarhemmet i Grängesberg, Vi kom dit vid 21-tiden på kvällen och jag avundades verkligen inte de som fortsatte söderut utan sömn. Christer G, Peter Hampus, Torbjörn Wikland, Girard de Leye och jag fick några timmars sömn innan det var dags för oss att ge oss iväg igen mot Fagersta där vi åt frukost på Stadshotellet. Tyvärr fick jag lite högt blodsocker efter frukosten vilket gjorde det tungt att cykla ett tag innan jag hade fått ned blodsockret till rätt nivåer igen. Torbjörn drog bra i motvinden och jag var tacksam över att mest få ligga på rulle. Vid Uppsala hade jag piggnat till och det var skönt att kunna vara mer aktiv med farthållningen den sista sträckan. När jag kom i mål kändes allt bara roligt och det var skönt att vara klar med kvalificeringsloppen. Jag bestämde mig för att anmäla mig till PBP 2007!
Ytterligare Cykellopp
När kvalificeringsloppen var avklarade var det ganska lång tid fram till PBP så jag bestämde sig för att cykla både Örebrocyklisternas 1000 km och CK Distans Stockholm-Göteborg.
1000 km
Örebrocyklisternas100-milare startade den 28 juni 2007 och loppet skulle cyklas på tre dagar från Örebro via Hjo, Gullspång, Filipstad, Lesjöfors, Vansbro, Falun, Fagersta, Sala, Strängnäs, Katrineholm, Lindesberg, Nora och tillbaka till Örebro. Det var en jättebra förberedelse inför PBP, vi var 10 cyklister som cyklade i grupp nästan hela vägen, Torbjörn, Peter och jag från Fredrikshof, Bo-Göran (BeGe), Yngve, Henry och Leo från Hisingens CK, Björn från Grangärdsbygdens CK, Maria från CK Ceres och Johannes från Danmark. Vi övernattade på STF:s vandrarhem, den första natten i Lesjöfors efter drygt 35 mils cykling och den andra i Sala efter 67 mils cykling. Mot slutet av andra dagens cykling efter drygt 60 mil fick jag lite ont i vänster hälsena. Jag hoppades att det skulle ge med sig under natten men så blev det inte. Jag cyklade de sista 34 milen med smärtande hälsena men det gick ändå ganska bra, men jag ville inte belasta benen så hårt. Vi drabbades av slagregn några mil från Flen och alla kläder blev genomvåta, det hjälpte inte med regnjacka. När solen gick ner på kvällen blev det stjärnklart och det var en underbar känsla att cykla i månskenet och se älvorna dansa över sjöar och ängar, det var magiskt! Det kändes fantastiskt skönt när vi kom in i Örebro vid 2-tiden på morgonen och gick i mål efter 66 timmar och 15 minuter. Vidare hade vi ett rullsnitt på c:a 27 km/h över 100 mil och 4600 höjdmeter, allt enligt Peters GPS. Om jag kan cykla så i Frankrike blir det inga problem med PBP, som skulle vara 122 mil på 90 timmar, dvs 24 timmar till för 22 mil, det ska väl inte vara några problem?
Stockholm-Göteborg
Detta lopp blev ett bakslag på flera olika sätt. Med det visade sig att bakslagen gav viktiga erfarenheter.
Efter 100-milaren hade jag stapplat omkring med smärtande vänsterben och fått diagnosen att hälsenan var inflammerad. Därefter hade jag ätit inflammationsdämpande medel, Voltarentabletter à 50 mg diklofenakkalium tre gången per dag. Det hade hjälpt, men det var inte helt bra. Jag var ändå väldigt sygen på att cykla igen och beslöt mig för att testa Stockholm – Göteborg i alla fall, och jag var beredd att bryta om det skulle bli för jobbigt.
Vi startade tidigt på lördagens morgon den 14 juli 2007. Jag märkte ganska snabbt att cyklingen inte gick lika bra som jag hade hoppats. Jag hade inget riktigt tryck i benen och blodsockerbalansen var inte lika bra som under de tidigare kvalificeringsloppen och 100-milaren. Efter en hel dags cykling blev det ganska kallt när solen gick ner och jag tyckte inte jag hade tillräckligt med kläder. Efter 38 mils cykling var jag både trött och frusen, och jag beslöt mig för att bryta loppet i Jönköping vid 3-tiden på natten för att ta in på Scandic Hotell för att sova några timmar. Jätteskönt, jag ångrar inte att jag bröt men det skulle visa sig vara ganska knepigt att komma hem med cykeln. Jag kunde ta mig tillbaka till Stockholm med buss eller tåg, men cykeln fick jag inte ta med mig, i alla fall inte på söndagens bussar eller tåg. Inget fel på Jönköping, men jag hade ingen lust att stanna där en dag till för att undersöka om det var möjligt att ta med cykeln senare i veckan, så jag tog buss hem, hämtade min bil, körde tillbaka till Scandic Hotell Jönköping där jag hade lämnat cykeln, lastade in den i bilen och körde sedan hem till Sollentuna. Det blev ett ganska kostsamt äventyr.
Efter att ha smält alla intryck några dagar insåg jag att PBP kanske inte blir så enkelt i alla fall. Jag insåg att kyla och trötthet kan bli riktigt jobbigt om de kommer samtidigt, och att jag måste vara än mer fokuserad på att ha en bra diabetesinställning med ännu bättre kontroll på blodsocker, mat och insulin.
Val av startgrupp
Det var nu dags att skicka in anmälan till PBP och i den ombeds man välja startgrupp. 80 timmars, 84 timmars eller 90 timmars maxtid var alternativen. Efter en del funderande var saken klar för Christer. Det kan inte vara fel att ha mesta möjliga tid på sig så det fick bli 90 timmars gruppen med start klockan 21:00 på kvällen. Det var ju tillåtet att köra så fort man kunde även i den gruppen. Dock kanske inte nödvändigt som i de övriga två...
För Magnus var valet av startgrupp enkelt. Taktiken var att sova på natten, och cykla på dagen. Han anmälde sig därför glatt till den enda startgruppen som startade på morgonen, kl 0500. Övriga startgrupper startade på kvällen före. Det skulle visa sig att det inte räckte med att cykla på dagen, men det var ett senare problem. Att hålla en snittfart på ynkliga 23 km/h i 18 timmar per dygn, och sova resten, kunde väl inte vara någon match. Då skulle man ju även få tid över. Visserligen skulle man stanna och stämpla på några kontroller, men det kunde väl inte ta ’hela dagen’. 84-timmarsgruppen fick det alltså bli.
Jag (Johan) valde 90-timmarsgruppen eftersom jag ville ha så mycket tid som möjligt. Man vet ju aldrig vad som kan hända, timmarna kan gå fort om det blir fel på cykeln. En svårighet med 90-timmarsgruppen är att deltagarna startar på kvällen och cyklar hela natten och efterföljande dag. Dygnsrytmen kan bli rubbad, men om man inte med säkerhet vet om man klarar sträckan på 84 timmar är det bättre att ta det säkra före det osäkra, åtminstone första gången.
Förväntningar i förväg
Olika cyklister har helt olika förväntningar på ett lopp av den här digniteten. För Magnus del upprepade han mantrat ’trevlig semestertur’ för sig själv och andra, fast han innerst inne nog förstod att det skulle bli lite mer utmaning än så. Om man är för realistisk i sina förväntningar är nog risken att man skrämmer upp sig själv, vilket aldrig kan vara bra.
Jag (Johan) hade inga speciella förväntningar på resan till Paris och PBP i sig men tyckte det skulle bli toppenroligt och jag tänkte försöka vara så öppen som möjligt för nya intryck. Hinner man med det under loppet förresten, eller är det bara fullt upp med cyklingen hela tiden? Vi får se hur det blir…
En sak som jag kanske inte förväntade mig men som jag innerligt hoppades på var bra väder, sol men inte för varmt och definitivt inget regn. Under 100-milaren kom det regn varje dag och hällregn den sista dagen, det får räcka, jag behöver inte mer erfarenhet av cykling i regn. Jag hoppades också att jag skulle komma med i någon bra klunga där vi skulle kunna växeldra och ta vind, allt blir ju så mycket enklare och roligare då, milen bara flyger förbi…
Sista förberedelserna innan vi åkte till Paris
Konstigt nog gick större delen av sommaren åt till PBP-förberedelser för Magnus, om man räknar bort den tiden han var på jobbet eller semestrade med familjen. Framför allt strålkastaren tog förvånansvärt många timmar att få till. Annars gällde det att leta och skriva checklistor, samt givetvis fixa allt på checklistorna. Det blev ganska ont om tid, men han forcerade och blev klar ett dygn innan de skulle åka.
Stockholm - Paris
Onsdagsmorgonen den 15 augusti lämnade Johan, Christer och Magnus stockholmstrafiken bakom sig. De knappa 200 milen till Paris tar två dagar i bil i anständig fart och etapplängd.
Januari hade passerat och träningen löpt på enligt Christers plan. Planen innehöll fem pass på spinningcykel per vecka. I februari slog stora fula flunsan till med full kraft och ville inte bara inte släppa taget. Efter 6 veckor övertygades husläkaren om att utreda vad som stod på och bakterieodlingar från bihållorna samt diverse blodtester utfördes utan att man kunnat hitta något som stack ut och kunde förklara. Sjukdomen förklarades i brist på bevis med att immunsystemet var nedsatt på grund av ihärdig träning och vardagsstress framkallad av jobbyte och flytt i en och samma veva. Bra blev inte Christer förrän tredje veckan i mars. Då var goda råd dyra eftersom den första breveten om 200 kilometer skulle gå av stapeln den 31 mars. Två 8-milaturer på landsvägscykel loggades som förberedelse och sedan var det dags...
Så slut, stel och ledbruten som Christer var vid målgång efter den första kvalificeringsturen i roslagen, har han inget minne av att han upplevt tidigare och då fanns det dessvärre en del att jämföra med. Fast besluten att komma i form för att fullfölja kvalificeringsbreveterna trots avbrottet i träningen anmälde han sig redan dagen efter breveten till en extra (icke kvalificerande) 20-milare två veckor senare. Resultatet av brevet nummer 2 var inte mycket bättre vare sig tidsmässigt eller upplevelsemässigt men nu var han i alla fall igång. ”Man får gå på rutin och tävla sig i form” skrockade veteranen.
Den 28:e april var det dags för 30-milaren. En månads utomhusträning och två 20-milare i bagaget började nu ge effekt och den längre distansen kändes mer uthärdlig. En del får nog i och för sig tillskrivas de gynnsamma vindförhållandena som gav frisk medvind de sista 10 milen mellan Gimo i Uppland o Täby i Norra Storstockholm.
40-milaren körs i Stockholm i högervarv runt Mälaren – ”Mälaren XL” som den kallas. Den gick av stapeln i strålande solsken den 12:e maj. Alla breveter gick för övrigt av stapeln i strålande solsken. Föga anade vi då att vi under PBP skulle få mer regn på näsan än någon nu levande cyklist upplevt under ett och samma PBP. Det skrevs i tidningarna i Frankrike om sommaren 2007 som den kallaste o blötaste sedan 1950-talet och PBP-dagarna var tyvärr inget undantag.
Under denna period hade Christer förärat tandläkaren sitt årliga besök som sånär höll på att sluta med en rotfyllning. I flera veckor efter besöket hade han bedrövligt ont i den nylagade tanden vilket stoppade träningen igen. ”Aldrig får man vara riktigt glad” kluckade Christer galghumoristiskt. Starten av 60 milaren såg länge osäker ut men så kom dagen...
60 milaren kördes den 2:a juni. Christer körde som vanligt på sin titan-racer med standardutväxlingen 39/53 fram och 12-25 bak. I backarna i södra Dalarna på väg upp mot Grängesberg insåg han nu med besked att det hade varit läge för det där kompaktvevpartiet som rekommenderats honom (det blev påskruvat i början av juli). Det blev till att segdra uppför med en kadens mellan 40 och 50.
Väl framme vid den nordligaste punkten på sträckan – Grängesberg anslöt sig Christer enligt plan till de 8 cyklister som planerat att övernatta några timmar på vandrarhemmet vid 36 mil. De övriga cirka 26 cyklisterna fortsatte i ett sträck under natten. Många fick besvär av att nattemperaturen nätt och jämt höll sig över nollstrecket. Efteråt cirkulerade berättelser om hur utmattade och nedkylda cyklister försökt värma sig i pumpskåp eller gått in på en akutmottagning.
Christer fick erfarenheter av annat slag då båda dagarna under 60-milarena förgylldes av sol och värme. Första dagen körde Christer utan sololja på armarna och rödbrände armarna. Dag två fick han sedan köra med den adderade glädjen av härligt varma och gosiga lösärmar i Roubaix-material i den 30-gradiga värmen för att inte steka sönder sig. Dessutom fick han bekanta sig med ett av många medicinska långdistansfenomen; ”brinnande” fötter. Svidande bak och avdomnade händer med mera hade han bekantat sig med sedan tidigare... Sluttid på 60-milaren: 36 timmar och 40 minuter inklusive sovstopp med mera. Trots allt hade den träning han hittills tillgodogjort sig gett effekt och benen kändes hyggliga trots att det personliga distansrekordet slagits med 20 mil. Träningen hade i huvudsak utgjorts av racer-rundor på cirka 8-10 mil i behaglig fart – cirka 25 km/h.
Listan av åkommor orsakade av just långa distanser i sadeln (30-40 mil och mer) kan göras i princip hur lång som helst. Inflammationer både här och där tycks grassera i randonneurkretsar och många cyklister behandlar sig själva med antiinflammatoriska preparat typ Voltaren och Diklofenak. Domningar i underliv, fötter, tår, handflator och fingrar. Värkande knän och svidande bakar likaså. Ömmande nackar, lösa magar på grund av de stora mängderna snabba kolhydrater. Christer blev efter 60-milaren tvungen att ånyo uppsöka läkare för att få en kur Voltaren utskriven för fotsulorna som täcktes av vätskefyllda småblåsor och fortsatte ”brinna” flera dagar. Christer gick på inrådan av en Hovet-kompis till Fot- & Skospecialisten och fick ett par ortopediska vibrationsdämpande hårdskuminnersulor specialinpassade. Sulorna hade en uppbyggnad bakom den främre trampdynan. De kändes mycket lustigt till en början men nu skulle han inte byta bort dem för allt smör i Småland eftersom alla fotproblem är som bortblåsta.
Vättern kördes däremellan på en tid av 9 och 57 inklusive en punktering efter Hjo och ett vätskepåfyllningsstopp i Hammarsundet. Målsättningen var sub 10 så det var ju godkänt och en milstople till i förberedelserna var avbetad. Under färden mot Jönköping i de ändlösa jätteklungorna kördes det i cirka 40 kilometer i timmen på platten tack vare styv nordostlig vind. Tyvärr var det inte alla som kom tillbaka till Motala. Christer med flera körde utanför Gränna och Jönköping förbi olyckor med flera cyklister inblandade. De låg orörliga och bleka med blod rinnande över asfalten. Inget man vill råka ut för och man blir påmind om att cykling i den här formen är långt ifrån ofarligt.
Johans kvalificeringslopp
När kvalificeringsloppen startade tog jag (Johan) ett lopp i taget, vissa lopp var ju ganska långa! Om kvalificeringsloppen gick bra och det kändes roligt skulle det kunna bli PBP redan 2007 för min del, även om ett års racercyklande kanske var lite för kort tid. Det hade ju inte blivit så mycket träning på riktigt långa distanser.
Dessutom har jag insulinbehandlad diabetes sedan många år, allt har fungerat bra och det är inte speciellt komplicerat men det är klart, att cykla 120 mil utan att ha koll på vad som händer eller kan hända med kroppen skulle vara otänkbart. Jag blev också medveten om att jag började rada upp olika skäl till varför det inte skulle gå. Jag hade varit med om det tidigare, att se svårigheterna istället för möjligheterna, och ibland finns stort motstånd i olika större projekt innan den starka viljan tar över! Okay, nu är vi här igen, tänkte jag, det är bara att hantera det här på ett medvetet plan. Var ligger det största motståndet? Är det den omfattande träningen under lång tid som verkar vara besvärlig? Kanske det, men troligen inte, jag mår ju så bra när jag idrottar. Är det osäkerheten kring om det ska gå att genomföra loppet? Kanske det, jag gillar i och för sig inte att misslyckas, men här börjar det brännas. Är det osäkerheten kring om det kommer att fungera med mat, insulin och blodsockernivåer, själva diabetesinställningen? Ja, det kändes som ett oprövat kort, här behöver jag mycket mer erfarenhet.
Jag vet i regel hur jag ska hantera både mat och insulin i samband med idrott. Däremot är det ganska stor skillnad mellan långloppscykling och ett kortare pass. Jag hade lärt mig att kroppen och förbränningen av kolhydrater och fett fungerar annorlunda efter 20-30 mils cykling, även upp till flera dygn efteråt. Det handlade nu om att skaffa ännu mer kunskap och erfarenhet om hur insulin- och näringsbehovet förändras över tiden under och efter mycket långvarig belastning. Från mitt tidigare tävlande i squash och långlopp med mountainbike hade jag lärt sig att tävlingsmomentet i sig skapar ett stresspåslag som höjer blodsockernivån (glukoskoncentrationen i blodet). Orsaken till det är att stresshormoner utsöndras i kroppen som i sin tur ökar insulinresistensen, vilket alltså höjer blodsockernivån, men sådant påslag finns i regel inte vid långdistanscykling utan tävlingsmoment.
Under kvalificeringsloppen på 20, 30, 40 och 60 mil cyklade jag med insulin, druvsocker, energikakor och testutrustning för blodsocker i min miniryggsäck. Regelbundna blodsockertester vid stämpling av deltagarkortet gjorde att jag snart fick ganska bra kläm på hur det fungerade. Det kändes verkligen skönt!
200 km
20-milaren gick ganska tidigt på säsongen, den 31 mars 2007, men som tur var blev den en solig dag, perfekt för cykling. Det var en stor grupp förväntansfulla cyklister som hade samlats vid Hofvets klubbstuga i Täby och det fanns flera bekanta ansikten, bl.a Magnus Hamberg som jag hade träffat under en tidigare cykeltur. Allt kändes ovant och jag hade naturligtvis inte en aning om hur dagen skulle utveckla sig. Jag var med i en stor klunga upp till första kontrollen i Rimbo, men efter stämpling vid OK-macken hade några ganska bråttom att ge sig iväg igen och fältet sprack upp i mindre klungor. Efter Rimbo gick det ganska fort i min klunga, mellan 35 och 40 km/h, och jag tänkte att det här håller aldrig hela vägen. Det gjorde det inte heller – efter stämplingen vid andra kontrollen i Hallstavik fick jag ont i ett muskelfäste i vänster knä (quadriceps) och tvingades släppa huvudklungan tillsammans med några andra, bl.a. Peter Thidholm. Skönt att farten gick ner och knät fick lite vila. Efter stämpling och lunch i Uppsala med Peter kom vi snart ikapp fler cyklister, eller kanske var det de som kom ikapp oss, minns inte riktigt? Resten av cyklingen tillbaka till Täby skedde i alla fall i en större klunga, och efter den slingrande men långa uppförsbacken vid Hagby var Peter så trött att han inte kunde fortsätta. Vi tog en kvarts paus vid kiosken i Täby för att ladda med ny energi innan vi cyklade vidare för att stämpla vid Shell-macken i Näsbypark. Det gick ju faktiskt ganska bra, hoppas bara det inte blir problem med knäet framöver. Vid klubbstugan träffade jag sedan Magnus som hade tagit det lugnt och cyklat i sitt eget tempo.
300 km
Jag cyklade två 30-milslopp. Det första anordnades den 14 april 2007 av CK Distans med start i Västerås. Peter Thidholm, Joe Bruton och jag samåkte till Västerås, och vi hade väl ambitionen att cykla 30-milaren tillsammans. Ambitionerna kom på skam ganska tidigt när huvudklungans fart gick upp till mellan 35 och 38 km/h. Jag hade tydligen inte lärt mig något från föregående lopp utan hängde mig kvar i huvudklungan som en ettrig iller, men efter första stämplingen i Fellingsbro kände jag av vänster knä igen så det var bara att släppa och dra ner på farten. Segt att cykla själv, men snart dök Henrik & Åsa upp som också hade släppt, och vi gjorde sällskap till Grythyttan för stämpling och lunch. Efter det blev det en större grupp med Peter, Joe, Johan Dellbeck, Bo Norgren, Henrik & Åsa och jag, och färden gick via Kopparberg, Skinnskatteberg och sedan tillbaka till Västerås. Det var roligt att för första gången cykla in i Dalarna där det fanns ganska långa och branta backar, speciellt backen efter Grängesberg verkade aldrig ta slut. Är det så här det blir under PBP, det är nog bäst att byta till kompaktvevparti så att det blir lite lättare att ta sig upp för backarna. Kanske håller knäet bättre också.
Det andra 30-milsloppet anordnades av Fredrikshof den 28 april 2007 med start från klubbstugan i Täby och sedan via Riala, Furusund, Grisslehamn, Gimo, Almunge och Täby. Jag kände sig inte speciellt sugen på att cykla den här dagen och det var en stark nordlig vind som gjorde det ännu jobbigare. Jag släppte huvudklungan efter bara 30 km. Ska jag cykla hem och strunta i det här, jag har ju redan klarat av en 30-milare, tänkte jag. Mer än en tanke blev det inte innan jag kom ikapp Christer G och kort därefter även Lennart Ekner och andra som hade släppt huvudklungan. Efter Norrtälje gick färden norrut i ren motvind, hur jobbigt som helst! Där någonstans i motvinden fick jag ont i muskelfästet i vänster knä igen och var tvungen att släppa klungan. Jag hade ingen lust att cykla vidare, ska jag bryta eller inte? Okay, jag cyklar vidare mot Elmsta och bestämmer mig där, finns det inte bussar som går från Elmsta mot Stockholm? Jag tog mig sakta norrut och åt lunch på en uteservering i Elmsta med utsikt över vägen. Jag såg den ena cyklisten efter den andra passera. Okay, jag fortsätter, det känns lite bättre nu. Efter någon mil kom jag ikapp Magnus Hamberg och efter vändningen i Grisslehamn var vinden inte lika jobbig samtidigt som problemet med vänster knä försvann. Efter middag i Gimo hade vi vinden i ryggen och Magnus verkade vare hur pigg som helst, han drog långa sträckor som en besatt. På sträckan från Gimo till Täby låg farten runt 35 - 40 km/h. Det var härligt att cykla igen! Strax efter Almunge kom vi ikapp Christer G och Lennart Ekner igen. De var förvånade över att se mig igen, trodde definitivt att jag hade brutit efter att ha släppt deras klunga strax efter Norrtälje. Tillsammans spurtade vi i mål i Täby med en skön känsla i kroppen! Det visade sig att det var Magnus födelsedag och nu skulle han hem till familjen för att fira!
400 km
Fredrikshofs 40-milare, eller ”Mälaren Runt XL” som den också kallas, gick den 12 maj 2007 över Täby, Järna, Stallarholmen, Köping, Enköping, Uppsala och Täby. Vi startade tidigt på morgonen och körde söderut genom Stockholm, det var knappt några människor uppe så här tidigt på lördagsmorgonen. Det verkade bli en underbar dag och det var härligt att cykla! Någonstans mellan Stockholm och Södertälje drogs farten upp startfältet sprack upp. Vid Järna slog jag följe med Tommy Heinemark, som hade fått punktering och tvingats släppa tätklungan, två killar från Uppsala, Mattias Jonsson och Thomas Kalscheuer. Vi körde hela vägen runt mälaren. Jag hade en tung första halva men motvind fram till Köping ungefär, men sedan gick det bättre hemåt med solen och vinden i ryggen. Rullsnittet var 29,4 km/h när vi kom i mål vid Shell-macken i Täby och jag var helt slut. Okay, det är skillnad på 30 och 40 mil, det händer någonting mellan dessa distanser!
600 km
Det var en strålande dag den 2 juni 2007 när det var dags för Fredrikshofs 60-milare. Med start från klubbstugan i Täby skulle turen bli en ”Mälaren Runt XXL” via Järna, Fellingsbro, Grängesberg, Fagersta, Sala, Uppsala och sedan tillbaka till Täby.
Vi cyklade i hyfsad fart i en ganska stor klunga på c:a 8-10 personer. Efter lunch i Köping styrde vi norrut och jag kände jag mig ganska trött redan vid Fellingsbro där vi åt middag. Det kändes skönt att veta att jag hade övernattning bokad på vandrarhemmet i Grängesberg, Vi kom dit vid 21-tiden på kvällen och jag avundades verkligen inte de som fortsatte söderut utan sömn. Christer G, Peter Hampus, Torbjörn Wikland, Girard de Leye och jag fick några timmars sömn innan det var dags för oss att ge oss iväg igen mot Fagersta där vi åt frukost på Stadshotellet. Tyvärr fick jag lite högt blodsocker efter frukosten vilket gjorde det tungt att cykla ett tag innan jag hade fått ned blodsockret till rätt nivåer igen. Torbjörn drog bra i motvinden och jag var tacksam över att mest få ligga på rulle. Vid Uppsala hade jag piggnat till och det var skönt att kunna vara mer aktiv med farthållningen den sista sträckan. När jag kom i mål kändes allt bara roligt och det var skönt att vara klar med kvalificeringsloppen. Jag bestämde mig för att anmäla mig till PBP 2007!
Ytterligare Cykellopp
När kvalificeringsloppen var avklarade var det ganska lång tid fram till PBP så jag bestämde sig för att cykla både Örebrocyklisternas 1000 km och CK Distans Stockholm-Göteborg.
1000 km
Örebrocyklisternas100-milare startade den 28 juni 2007 och loppet skulle cyklas på tre dagar från Örebro via Hjo, Gullspång, Filipstad, Lesjöfors, Vansbro, Falun, Fagersta, Sala, Strängnäs, Katrineholm, Lindesberg, Nora och tillbaka till Örebro. Det var en jättebra förberedelse inför PBP, vi var 10 cyklister som cyklade i grupp nästan hela vägen, Torbjörn, Peter och jag från Fredrikshof, Bo-Göran (BeGe), Yngve, Henry och Leo från Hisingens CK, Björn från Grangärdsbygdens CK, Maria från CK Ceres och Johannes från Danmark. Vi övernattade på STF:s vandrarhem, den första natten i Lesjöfors efter drygt 35 mils cykling och den andra i Sala efter 67 mils cykling. Mot slutet av andra dagens cykling efter drygt 60 mil fick jag lite ont i vänster hälsena. Jag hoppades att det skulle ge med sig under natten men så blev det inte. Jag cyklade de sista 34 milen med smärtande hälsena men det gick ändå ganska bra, men jag ville inte belasta benen så hårt. Vi drabbades av slagregn några mil från Flen och alla kläder blev genomvåta, det hjälpte inte med regnjacka. När solen gick ner på kvällen blev det stjärnklart och det var en underbar känsla att cykla i månskenet och se älvorna dansa över sjöar och ängar, det var magiskt! Det kändes fantastiskt skönt när vi kom in i Örebro vid 2-tiden på morgonen och gick i mål efter 66 timmar och 15 minuter. Vidare hade vi ett rullsnitt på c:a 27 km/h över 100 mil och 4600 höjdmeter, allt enligt Peters GPS. Om jag kan cykla så i Frankrike blir det inga problem med PBP, som skulle vara 122 mil på 90 timmar, dvs 24 timmar till för 22 mil, det ska väl inte vara några problem?
Stockholm-Göteborg
Detta lopp blev ett bakslag på flera olika sätt. Med det visade sig att bakslagen gav viktiga erfarenheter.
Efter 100-milaren hade jag stapplat omkring med smärtande vänsterben och fått diagnosen att hälsenan var inflammerad. Därefter hade jag ätit inflammationsdämpande medel, Voltarentabletter à 50 mg diklofenakkalium tre gången per dag. Det hade hjälpt, men det var inte helt bra. Jag var ändå väldigt sygen på att cykla igen och beslöt mig för att testa Stockholm – Göteborg i alla fall, och jag var beredd att bryta om det skulle bli för jobbigt.
Vi startade tidigt på lördagens morgon den 14 juli 2007. Jag märkte ganska snabbt att cyklingen inte gick lika bra som jag hade hoppats. Jag hade inget riktigt tryck i benen och blodsockerbalansen var inte lika bra som under de tidigare kvalificeringsloppen och 100-milaren. Efter en hel dags cykling blev det ganska kallt när solen gick ner och jag tyckte inte jag hade tillräckligt med kläder. Efter 38 mils cykling var jag både trött och frusen, och jag beslöt mig för att bryta loppet i Jönköping vid 3-tiden på natten för att ta in på Scandic Hotell för att sova några timmar. Jätteskönt, jag ångrar inte att jag bröt men det skulle visa sig vara ganska knepigt att komma hem med cykeln. Jag kunde ta mig tillbaka till Stockholm med buss eller tåg, men cykeln fick jag inte ta med mig, i alla fall inte på söndagens bussar eller tåg. Inget fel på Jönköping, men jag hade ingen lust att stanna där en dag till för att undersöka om det var möjligt att ta med cykeln senare i veckan, så jag tog buss hem, hämtade min bil, körde tillbaka till Scandic Hotell Jönköping där jag hade lämnat cykeln, lastade in den i bilen och körde sedan hem till Sollentuna. Det blev ett ganska kostsamt äventyr.
Efter att ha smält alla intryck några dagar insåg jag att PBP kanske inte blir så enkelt i alla fall. Jag insåg att kyla och trötthet kan bli riktigt jobbigt om de kommer samtidigt, och att jag måste vara än mer fokuserad på att ha en bra diabetesinställning med ännu bättre kontroll på blodsocker, mat och insulin.
Val av startgrupp
Det var nu dags att skicka in anmälan till PBP och i den ombeds man välja startgrupp. 80 timmars, 84 timmars eller 90 timmars maxtid var alternativen. Efter en del funderande var saken klar för Christer. Det kan inte vara fel att ha mesta möjliga tid på sig så det fick bli 90 timmars gruppen med start klockan 21:00 på kvällen. Det var ju tillåtet att köra så fort man kunde även i den gruppen. Dock kanske inte nödvändigt som i de övriga två...
För Magnus var valet av startgrupp enkelt. Taktiken var att sova på natten, och cykla på dagen. Han anmälde sig därför glatt till den enda startgruppen som startade på morgonen, kl 0500. Övriga startgrupper startade på kvällen före. Det skulle visa sig att det inte räckte med att cykla på dagen, men det var ett senare problem. Att hålla en snittfart på ynkliga 23 km/h i 18 timmar per dygn, och sova resten, kunde väl inte vara någon match. Då skulle man ju även få tid över. Visserligen skulle man stanna och stämpla på några kontroller, men det kunde väl inte ta ’hela dagen’. 84-timmarsgruppen fick det alltså bli.
Jag (Johan) valde 90-timmarsgruppen eftersom jag ville ha så mycket tid som möjligt. Man vet ju aldrig vad som kan hända, timmarna kan gå fort om det blir fel på cykeln. En svårighet med 90-timmarsgruppen är att deltagarna startar på kvällen och cyklar hela natten och efterföljande dag. Dygnsrytmen kan bli rubbad, men om man inte med säkerhet vet om man klarar sträckan på 84 timmar är det bättre att ta det säkra före det osäkra, åtminstone första gången.
Förväntningar i förväg
Olika cyklister har helt olika förväntningar på ett lopp av den här digniteten. För Magnus del upprepade han mantrat ’trevlig semestertur’ för sig själv och andra, fast han innerst inne nog förstod att det skulle bli lite mer utmaning än så. Om man är för realistisk i sina förväntningar är nog risken att man skrämmer upp sig själv, vilket aldrig kan vara bra.
Jag (Johan) hade inga speciella förväntningar på resan till Paris och PBP i sig men tyckte det skulle bli toppenroligt och jag tänkte försöka vara så öppen som möjligt för nya intryck. Hinner man med det under loppet förresten, eller är det bara fullt upp med cyklingen hela tiden? Vi får se hur det blir…
En sak som jag kanske inte förväntade mig men som jag innerligt hoppades på var bra väder, sol men inte för varmt och definitivt inget regn. Under 100-milaren kom det regn varje dag och hällregn den sista dagen, det får räcka, jag behöver inte mer erfarenhet av cykling i regn. Jag hoppades också att jag skulle komma med i någon bra klunga där vi skulle kunna växeldra och ta vind, allt blir ju så mycket enklare och roligare då, milen bara flyger förbi…
Sista förberedelserna innan vi åkte till Paris
Konstigt nog gick större delen av sommaren åt till PBP-förberedelser för Magnus, om man räknar bort den tiden han var på jobbet eller semestrade med familjen. Framför allt strålkastaren tog förvånansvärt många timmar att få till. Annars gällde det att leta och skriva checklistor, samt givetvis fixa allt på checklistorna. Det blev ganska ont om tid, men han forcerade och blev klar ett dygn innan de skulle åka.
Stockholm - Paris
Onsdagsmorgonen den 15 augusti lämnade Johan, Christer och Magnus stockholmstrafiken bakom sig. De knappa 200 milen till Paris tar två dagar i bil i anständig fart och etapplängd.
Öresundsbron på vägen ner till Paris. Beyond 'le pont' de no return. Efter en bekväm resa genom Sverige och Danmark stannade de för övernattning strax efter Hamburg. Taktiken var att hitta någon by ett par kilometer från motorvägen. Minsta by i Tyskland har ett gasthaus eller hotell. Det tog mycket riktigt inte många minuter att hitta ett hyfsat hotell som kunde ta emot trion.
Tyskt hotell söder om Hamburg Påföljande morgon var det bara att sätta kurs mot Paris via Belgien, de kom fram vid 18-tiden på torsdagen.
Boendet
Johan, Christer och Magnus kom ner till Paris redan på torsdagskvällen, fyra dygn före starten, för att kunna förbereda sig i lugn och ro. De såg svenskarna fylla upp hotellet mer och mer de kommande dagarna. Ett 50-tal svenskar bodde på samma hotell, Amarys, ett par kilometer från starten.
Hotell Amarys där ett 50-tal svenskar bodde Det var mycket positivt att vara så många cyklister på samma ställe. De mer erfarna PBP-deltagarna delade gärna med sig av sina erfarenheter från tidigare lopp, något man som ’rookie’ tog alla tillfällen att lyssna på.
Christer tvättar cykeln på hotellet
Johans cykel på hotellrummet De som skulle köra loppet för första gången jobbade febrilt med att plasta in kartor och vägbeskrivningar, ett arbete som skulle visa sig i stort sett onödigt. De mer rutinerade låg och vilade i sina sängar.
Killarna hann med ett besök på Versailles före loppetRekognoscering av banan
Dagen efter att vi kommit till Paris körde vi c:a 5 mil av sträckningen för PBP med bil för att se om det var möjligt att följa vägbeskrivningen och hitta rätt. Det visade sig vara ganska svårt och flera gånger fick vi stanna för att läsa kartan, vända och köra tillbaka för att hitta rätt väg.
Några svenska cyklister inför rekognosceringsturen. Marie körde de sista 45 milen med en fraktur i knät, fick hon veta senare Ett par dagar senare tog vi samma väg med cykel tillsammans med några andra i svensk-gänget på Hôtel Amarys. Det var en skön och givande tur på många sätt, lagom tempo, god lunch på en thailändsk restaurang i Montfort och en massa snack och surr och rykten, precis som det ska vara när det börjar närma sig. Vi insåg också att cykelvägen smalnade av på vissa ställen och att det på andra fanns små betongfundament som skulle kunna göra nattcykling till rena mardrömmen. Bäst att vara vaken, helt enkelt.
Lasse och Christer på rekognosceringsturen Den erfarenhet som dessa förberedelseturer gav, var ovärderlig. Dels lärde man sig var faror som farthinder, trottoarkanter och rondeller låg, dels fick man en bild av hur terrängen såg ut.
Vi hoppades att det skulle vara bra skyltat under själva loppet, men vi hade också hört berättas från tidigare lopp att skyltar hade plockas ner som souvenirer. Vad skulle vi göra i detta läge? För säkerhets skull hade vi köpt stora kartor över området från Paris till Brest innan vi lämnade Sverige, så vi satte igång med att klippa till mindre kartor där vi ritade in färdvägen. Christer hade släpat med sig en lamineringsmaskin från Sverige så att vi skulle kunna plasta in kartorna, regn skulle ju kunna förstöra dem! Ingen annan på Hôtel Amarys höll på med sådant men vadå, vi var superseriösa, inget fick lämnas åt slumpen! Eller hade vi fått det hela om bakfoten, fokuserade vi på fel saker…?
Någon gång i slutet av juli trodde Christer att han fått ett bromsbett eller något liknande på ena vaden. Det var ett rött kliande märke. Det är inget att bry sig om tänkte han så det fick vara. Över ett par veckors tid utvecklades den röda fläcken till en ring. Aj aj. Kan det vara Borelia eller? Det fick det inte vara för här skulle ju köras PBP. På söndagen dagen innan starten, konstaterade Christer att nu hade en liknande irritation blossat upp på ena handen också. Det såg ju inte direkt bra ut och lite trött hade han känt sig sista dagarna men det var ju mycket med alla förberedelser så tröttheten hade han tillskrivit det. Det var till slut tack vare hans medresenärer och vänner Magnus och Johan som det bestämdes att han måste kolla upp det bums. Med i den svenska truppen på hotellet var en cyklist som i det civila dubblerade som läkare. Han tog en titt på märkena och sade att det vara klassiska Boreliasymptom och botemedlet är en stadig 10-dagars kur bredspektrigt penicillin. Skit också. Då ska man leta upp en läkare på en söndag i Paris och hämta ut Penicillin på något jouröppet apotek. En avigsida av behandlingen sades också vara att magen kunde bli ?lite orolig? för uttrycka sig försiktigt. Skit också. Starta tänkte han göra i vilket fall som helst.Efter ett ärevarv i parken runt Versailles kördes det ett par varv till i Magnus bil inne i orten Versailles innan en jouröppen akutmottagning hittades och en Dr. Laurent Bastard skrev ut de erfoderliga pillren som efter ett par varv till slutligen införskaffades på ett apotek.
Christers borreliamärke dagen före starten
Taktikupplägg
Magnus taktik var ganska enkel. Cykla och sova, inget annat. Genom att lasta på så mycket mat och vätska på cykeln som möjligt, förlorar man ingen dyrbar tid för måltider och proviantering. Då borde det gå bra att hinna sova ordentligt, och alltså få en anständig färd. Lite av en semestertur, lite intensivare bara. Men det var alltså bäst att försöka äta på cykeln, för att spara tid. Går det på Vätternrundan, så borde det gå på PBP. Inga onödiga stopp. Och de nödvändiga stoppen skulle hållas så korta som möjligt. Det var egentligen hela taktiken för Magnus’ del. Det fanns ingen anledning att försöka få en så bra tid som möjligt. Det skulle bli svårare att slå tiden nästa gång. Och ’har man betalat för 84 timmar, ska man få 84 timmar’.
För min (Johans) del fanns det bara en sak som var viktig – att under hela loppet se till att ha full koll på blodsockret och tillgång till mat och insulin, allt annat var egentligen underordnat. Jag packade flera insulinsprutor och testutrustning för blodsocker både i ryggsäcken och styrväskan, likadant med druvsocker och energikakor som jag behövde för att kunna häva insulinkänningar. Dessutom såg jag till att ha en depåväska i Börje Ericzons buss i Loudeac med ombyteskläder och extra insulin, testutrustning, druvsocker, energikakor och all mat man kan tänka sig…
Jag planerade att testa blodsocker och fylla på med mat och insulin på varje stämpelkontroll. Det skulle vara ganska långt mellan vissa kontroller så jag insåg att jag skulle behöva stanna till ibland mellan kontrollerna för att testa och ladda med mat och insulin. Jag hade inte någon tanke på att ta mig runt på enbart energikakor, jag såg det mer som reservproviant som jag hade med mig om det behövdes.
Under kvalificeringsloppen hade jag alltid cyklat tillsammans med andra, aldrig själv. Jag har egentligen aldrig känt mig riktigt motiverad att cykla själv. Jag insåg att det skulle kunna bli ett problem under PBP – jag ville cykla i grupp med andra svenskar men skulle även behöva stanna relativt ofta för blodsockertester. Jag fann ingen bra lösning på problemet före loppet utan lämnade det olöst, det får bli som det blir.
Före loppet hörde jag att det skulle kunna bli svårt att få sovplats i Loudeac så jag planerade att cykla till Carhaix-Plouguer, efter 525,5 km, för att sova första gången. Kom jag sedan bara till Brest i tid, inom 41 timmar, så fick hemvägen bli som den blir.
När jag skriver om det nu i efterhand inser jag att det här med insulin, testutrustning och mat tog så gott som all min uppmärksamhet under planeringen.
Sista förberedelserna före start
Planen var att ta med sig allt som överhuvudtaget kunde tänkas behövas till Paris, för att väl på plats välja ut det som slutligen skulle platsa i packningen. Dessutom fanns det tid att komplettera när man var framme. Således kördes en hel del oanvända grejer tur retur Stockholm-Paris, men det var ändå bästa sättet.
Taktikupplägg
Magnus taktik var ganska enkel. Cykla och sova, inget annat. Genom att lasta på så mycket mat och vätska på cykeln som möjligt, förlorar man ingen dyrbar tid för måltider och proviantering. Då borde det gå bra att hinna sova ordentligt, och alltså få en anständig färd. Lite av en semestertur, lite intensivare bara. Men det var alltså bäst att försöka äta på cykeln, för att spara tid. Går det på Vätternrundan, så borde det gå på PBP. Inga onödiga stopp. Och de nödvändiga stoppen skulle hållas så korta som möjligt. Det var egentligen hela taktiken för Magnus’ del. Det fanns ingen anledning att försöka få en så bra tid som möjligt. Det skulle bli svårare att slå tiden nästa gång. Och ’har man betalat för 84 timmar, ska man få 84 timmar’.
För min (Johans) del fanns det bara en sak som var viktig – att under hela loppet se till att ha full koll på blodsockret och tillgång till mat och insulin, allt annat var egentligen underordnat. Jag packade flera insulinsprutor och testutrustning för blodsocker både i ryggsäcken och styrväskan, likadant med druvsocker och energikakor som jag behövde för att kunna häva insulinkänningar. Dessutom såg jag till att ha en depåväska i Börje Ericzons buss i Loudeac med ombyteskläder och extra insulin, testutrustning, druvsocker, energikakor och all mat man kan tänka sig…
Jag planerade att testa blodsocker och fylla på med mat och insulin på varje stämpelkontroll. Det skulle vara ganska långt mellan vissa kontroller så jag insåg att jag skulle behöva stanna till ibland mellan kontrollerna för att testa och ladda med mat och insulin. Jag hade inte någon tanke på att ta mig runt på enbart energikakor, jag såg det mer som reservproviant som jag hade med mig om det behövdes.
Under kvalificeringsloppen hade jag alltid cyklat tillsammans med andra, aldrig själv. Jag har egentligen aldrig känt mig riktigt motiverad att cykla själv. Jag insåg att det skulle kunna bli ett problem under PBP – jag ville cykla i grupp med andra svenskar men skulle även behöva stanna relativt ofta för blodsockertester. Jag fann ingen bra lösning på problemet före loppet utan lämnade det olöst, det får bli som det blir.
Före loppet hörde jag att det skulle kunna bli svårt att få sovplats i Loudeac så jag planerade att cykla till Carhaix-Plouguer, efter 525,5 km, för att sova första gången. Kom jag sedan bara till Brest i tid, inom 41 timmar, så fick hemvägen bli som den blir.
När jag skriver om det nu i efterhand inser jag att det här med insulin, testutrustning och mat tog så gott som all min uppmärksamhet under planeringen.
Sista förberedelserna före start
Planen var att ta med sig allt som överhuvudtaget kunde tänkas behövas till Paris, för att väl på plats välja ut det som slutligen skulle platsa i packningen. Dessutom fanns det tid att komplettera när man var framme. Således kördes en hel del oanvända grejer tur retur Stockholm-Paris, men det var ändå bästa sättet.
Börje kollar packningen i depåbussenDet fanns lite tid att utforska omgivningarna, dvs Guyancourt centrum. Hundratals cyklister från hela världen strosade omkring och utbytte erfarenheter.
Doug, amerikansk veteran, med sin ögonsten. Det var väldigt intressant att träffa likasinnade cyklister som gärna gav viktiga tips inför loppet.
Startområdet i samband med incheckningen. 
Incheckningskön
Magnus, Christer och Johan laddar upp med det franska köket.När vi cyklade iväg från hotellet till starten började problemen – det stora svenskgänget från Hôtel Amarys splittrades direkt. Halva gänget tog bilvägen till starten och kom in i en jättekö av cyklister och därmed långt ned i startfältet och senare startgrupper. Andra halvan med BeGe i täten där Johan var med tog en gång- och cykelväg som ledde oss förbi jättekön av cyklister och direkt till första startgruppen. Det var ju toppenbra, förutom att BeGe kraschade i ett buskage! En gående kvinna vinglade till och gav BeGe en törn i sidan och han for hjälplöst ner i buskaget. När BeGe, grimaserande av smärta, kom upp hängde högerarmen på ett oroväckande sätt, jag trodde att nyckelbenet var brutet men allt visade sig vara i sin ordning. Skönt - det skulle vara extremt olyckligt att behöva bryta redan innan det startat!
Holländska cykelbilar inför start.
Christers första fas (måndag 21:00 - onsdag 02:00)
Saint-Quentin-en-Yvelines
Måndag kväll, 21:00. Luften var mättad av fukt och Christer torkade än en gång bort de fina regndropparna på hans glasögon med frottédelen på ovansidan av cykelhandsken. Tunga regnmoln skyndade på låg höjd över Rond Point des Sangliers. ”Bonne Route et bon courage!” ropade speakern så det sprakade i högtalarna och den tusenhövdade publiken hurrade och hejade på när 500 cyklister i den första vågen av sex klickade i pedalerna och sakta rullade ut från rondellen vid Stade de Droit de l’Homme. Den 20 man breda startklungan rörde sig sakta de 200 metrarna mot påfarten till motorleden där vägen inte tillät fler än tre – fyra man i bredd. Ett handfull av svenskarna i 90-timmarsgruppen hade lyckats samlas i en liten grupp och marschade nu i maklig takt. Himlavalvet hade mörknat snabbt och gav inte längre något ljus men det blekgula skenet från gatubelysningen lös upp färden ut ur förorten Guyancourt. Sommarregnet tilltog och Christer var nöjd med beslutet att dra på regnjackan fem minuter före start. Förorten glesnade och efter ungefär en mil befann sig cyklisterna på den franska landsbyggden. Mörkret avbröts var och varannan kilometer av belysningen från vägkorsningar i småbyarna som passerades.
Klassisk PBP-cykel från 20-talet
Christers första fas (måndag 21:00 - onsdag 02:00)
Saint-Quentin-en-Yvelines
Måndag kväll, 21:00. Luften var mättad av fukt och Christer torkade än en gång bort de fina regndropparna på hans glasögon med frottédelen på ovansidan av cykelhandsken. Tunga regnmoln skyndade på låg höjd över Rond Point des Sangliers. ”Bonne Route et bon courage!” ropade speakern så det sprakade i högtalarna och den tusenhövdade publiken hurrade och hejade på när 500 cyklister i den första vågen av sex klickade i pedalerna och sakta rullade ut från rondellen vid Stade de Droit de l’Homme. Den 20 man breda startklungan rörde sig sakta de 200 metrarna mot påfarten till motorleden där vägen inte tillät fler än tre – fyra man i bredd. Ett handfull av svenskarna i 90-timmarsgruppen hade lyckats samlas i en liten grupp och marschade nu i maklig takt. Himlavalvet hade mörknat snabbt och gav inte längre något ljus men det blekgula skenet från gatubelysningen lös upp färden ut ur förorten Guyancourt. Sommarregnet tilltog och Christer var nöjd med beslutet att dra på regnjackan fem minuter före start. Förorten glesnade och efter ungefär en mil befann sig cyklisterna på den franska landsbyggden. Mörkret avbröts var och varannan kilometer av belysningen från vägkorsningar i småbyarna som passerades.
Klassisk PBP-cykel från 20-talet Det kändes skönt att ha rekognocerat de första 40 kilometrarna av vägen både i bil och på cykel under dagarna före loppet. Det fanns snabba knixiga partier och på vissa ställen stod volontärer och ropade ut varningar och vinkade med ficklampor. Det kunde behövas för klungan var stundtals lika bred som vägen.
Äntligen! Christer hade precis som hans två kompisar Johan och Magnus stressat som en galning för att sortera, välja, montera, paketera, blanda, limma, plasta in, olja, skruva, tejpa, fixa och dona ända in det sista i startfållan. Det som inte var gjort nu fick vara ogjort. Äntligen på väg! Med humöret på topp vispade han runt pedalerna i den till synes ändlösa klungan. Nu var han äntligen på väg. PANG! ”Helvete!”Det är i n t e sant!” Efter bara 16 kilometer. Christer rullade ut ur klungan till vänster in i mötande körfält och skrek till Johan strax framför ”Jag har fått punka. Vi ses vid kontrollen. Kör så det ryker!” Johan ropade tillbaka med huvudet vänt över axeln ”Jag rullar på. Du kommer ikapp.”
Christers punkterade tubdäck
Efter ett par minuter hade hela första vågen passerat sånär som på några eftersläntrare. Två fransoser som stod vid vägkanten nästan slet hjulet ur händerna på Christer i sin iver att hjälpa till och tillsammans krängde de tre männen på ett friskt däck på bakfälgen. I med tryckluft och iväg. Nästa våg hade hunnit passera så nu var det bråttom att få upp farten igen.
Christer ställde sig upp på pedalerna och tryckte till och insåg bums att han punkterat också framhjulet. Något mörkt och kallt sköljde genom hans inre. Efter bara 16 kilometer av 1227 hade nu två av hans tre medhavda reservdäck gått åt. Visserligen väntade ytterligare åtta nya däck i världens tyngsta väska i Börjes Ford Transporter i Loudeac men nu regnade det ymnigt och cykeln var lastad som aldrig förr. Det såg inte bra ut. Desutom befarade han att han hur som helst skulle komma på efterkälken och bilder flimmrade i huvudet på hur han cyklade runt hela banan mol alena.
Åter vid vägkanten 100 meter längre fram bände Christer på sitt andra reservdäck. Risken att behöva bryta loppet av en så patetisk anledning som punktering innan han ens skulle nå fram till Loudeac vid 450 kilometer var plötsligt ett alldeles för realistiskt scenario. Han bestämde sig för att det fick gå som det ville med den saken. Han hade ju i alla fall inte ägnat hela 2007 åt att förbereda sig för att bryta PBP efter 16 kilometer. Den saken var klar. Han morskade upp sig, sadlade upp och satte iväg med sitt sista reservdäck. Oklart vilken våg han nu befann sig i men det borde vara fyra eller fem – kanske. Eller var det sex? Stressad av tanken på maxtiden vid Mortagne-au-Perche (140 km) som inte var särkilt väl tilltagen och att svenskarna nu låg ett bra stycke längre fram pinnade han på ordentligt i utförslöporna för att återhämta förlorad mark. ”Om jag kör på utan att ta ut mig för mycket bör jag kunna gå ikapp om ett tiotal mil eller åtminstone vid Mortagne” intalade han sig. Oräkneliga cyklister fladdrade förbi på hans högersida i nedförsbackarna. Klungan var fortfarande tät och han slog följe med olika små grupper med en handfull cyklister som av okända anledningar hade lika bråttom som han förbi cykelkolonnen.
Det var en brokig mängd ekipage som ormade sig fram genom natten. Vissa utan packning alls, andra med fullastade touring-cyklar med hela väsk-kitet och nationsflagga i topp. Många av de bagelösa cyklisterna antog han var fransmän som oftare än andra hade tillgång till följebilar som körde en alternativ rutt i förväg till kontrollerna där de mötte upp med mat, kläder med mera.
Var det inte en svensk flagga på en pakethållare där framme? Christer rullade upp jämte. ”Hallå där, hur går det?” ”Come again?” kom svaret. Mannen med den ”svenska flaggan” kom från Shetlandsöarna vars flagga har ett vitt kors på blå botten, inte gult men jodå, det gick fint.
Under hela säsongen hade Christer bara varit ute vid något enstaka tillfälle i blötan tillräckligt länge för att skita ner cykeln. Nu öste regnet ner och tog ner sikten till noll. Glasögon av. Hur långt kunde det vara kvar till Mortagne? Bäst att trycka i sig en bar och en Bixit-kaka till. I trängseln var cykeldatorn till stort sett ingen nytta.
Mortagne-au-Perche
I den frivilliga matkontrollen vid Mortagne-au-Perche (140 km) var det fullt med cyklister. Christer sökte upp ett mekanikertält och frågade om han hade tubdäck. Mekanikern skakade på huvudet och såg ut som om han fått frågan om han sett en bortsprungen påfågel - ”Non”. Nähepp. Efter att ha svept i sig en Coca-Cola o en vattenflaska och fyllt på cykelflaskorna satte han iväg mot den första obligatoriska stämpelkontrollen i Villaines-la-Juhel (220 km). Ingen tid att ta något att äta. Stillastående tid; 10-15 minuter.
Han hade tänkt tanken men inte fullföljt att köpa ett bakhjul för kanttråd av snubben i Mortagne. Då skulle han kunna laga fler eller rentav undvika fler punkor. Men hur mycket otur ska man ha egentligen? Det fick räcka med två punkor eller max tre på 45 mil. Dessutom kunde det finnas tubdäck vid någon av de kommande kontrollerna. Det bara måste det göra. Det här var ju i all fall Frankrike.Bon courage!
Det svindyra cykellyse av märket Dinotte (L500) Christer införskaffat månaden innan avfärden mot Paris hade visat sig vara en riktig höjdare. På full effekt lyste lampan med sådan kraft att cyklister 200 meter framför på vägen höll ut till höger i tron att de skulle bli omkörda av en bil med heljuset på. Följaktligen slog han bara på maxeffekt-läget i riktigt snabba nedförslöpor och det var nästan onödigt ljust då med men det gav en extra trygghet när farten steg att se allt även långt vid sidan av vägen. Värd varenda sikin tänkte han och log i mjugg åt de blekt flimrande belysningsarrangemang som varken gjorde till eller ifrån i skenet av hans luftvärnsstrålkastare.
Det tredje 800-kronors-däcket small efter ytterligare någon mil. Katsching! ”Fuck!” Christer slängde däcket vid vägkanten och tog mekaniskt av sig Camelbacken för att komma åt det sista reservdäcket. Tänk positivt. Fokusera på det du kan göra och strunta i resten. Nu är det bara att köra. Smäller det igen så smäller det igen.
Christer ställde sig upp på pedalerna och tryckte till och insåg bums att han punkterat också framhjulet. Något mörkt och kallt sköljde genom hans inre. Efter bara 16 kilometer av 1227 hade nu två av hans tre medhavda reservdäck gått åt. Visserligen väntade ytterligare åtta nya däck i världens tyngsta väska i Börjes Ford Transporter i Loudeac men nu regnade det ymnigt och cykeln var lastad som aldrig förr. Det såg inte bra ut. Desutom befarade han att han hur som helst skulle komma på efterkälken och bilder flimmrade i huvudet på hur han cyklade runt hela banan mol alena.
Åter vid vägkanten 100 meter längre fram bände Christer på sitt andra reservdäck. Risken att behöva bryta loppet av en så patetisk anledning som punktering innan han ens skulle nå fram till Loudeac vid 450 kilometer var plötsligt ett alldeles för realistiskt scenario. Han bestämde sig för att det fick gå som det ville med den saken. Han hade ju i alla fall inte ägnat hela 2007 åt att förbereda sig för att bryta PBP efter 16 kilometer. Den saken var klar. Han morskade upp sig, sadlade upp och satte iväg med sitt sista reservdäck. Oklart vilken våg han nu befann sig i men det borde vara fyra eller fem – kanske. Eller var det sex? Stressad av tanken på maxtiden vid Mortagne-au-Perche (140 km) som inte var särkilt väl tilltagen och att svenskarna nu låg ett bra stycke längre fram pinnade han på ordentligt i utförslöporna för att återhämta förlorad mark. ”Om jag kör på utan att ta ut mig för mycket bör jag kunna gå ikapp om ett tiotal mil eller åtminstone vid Mortagne” intalade han sig. Oräkneliga cyklister fladdrade förbi på hans högersida i nedförsbackarna. Klungan var fortfarande tät och han slog följe med olika små grupper med en handfull cyklister som av okända anledningar hade lika bråttom som han förbi cykelkolonnen.
Det var en brokig mängd ekipage som ormade sig fram genom natten. Vissa utan packning alls, andra med fullastade touring-cyklar med hela väsk-kitet och nationsflagga i topp. Många av de bagelösa cyklisterna antog han var fransmän som oftare än andra hade tillgång till följebilar som körde en alternativ rutt i förväg till kontrollerna där de mötte upp med mat, kläder med mera.
Var det inte en svensk flagga på en pakethållare där framme? Christer rullade upp jämte. ”Hallå där, hur går det?” ”Come again?” kom svaret. Mannen med den ”svenska flaggan” kom från Shetlandsöarna vars flagga har ett vitt kors på blå botten, inte gult men jodå, det gick fint.
Under hela säsongen hade Christer bara varit ute vid något enstaka tillfälle i blötan tillräckligt länge för att skita ner cykeln. Nu öste regnet ner och tog ner sikten till noll. Glasögon av. Hur långt kunde det vara kvar till Mortagne? Bäst att trycka i sig en bar och en Bixit-kaka till. I trängseln var cykeldatorn till stort sett ingen nytta.
Mortagne-au-Perche
I den frivilliga matkontrollen vid Mortagne-au-Perche (140 km) var det fullt med cyklister. Christer sökte upp ett mekanikertält och frågade om han hade tubdäck. Mekanikern skakade på huvudet och såg ut som om han fått frågan om han sett en bortsprungen påfågel - ”Non”. Nähepp. Efter att ha svept i sig en Coca-Cola o en vattenflaska och fyllt på cykelflaskorna satte han iväg mot den första obligatoriska stämpelkontrollen i Villaines-la-Juhel (220 km). Ingen tid att ta något att äta. Stillastående tid; 10-15 minuter.
Han hade tänkt tanken men inte fullföljt att köpa ett bakhjul för kanttråd av snubben i Mortagne. Då skulle han kunna laga fler eller rentav undvika fler punkor. Men hur mycket otur ska man ha egentligen? Det fick räcka med två punkor eller max tre på 45 mil. Dessutom kunde det finnas tubdäck vid någon av de kommande kontrollerna. Det bara måste det göra. Det här var ju i all fall Frankrike.Bon courage!
Det svindyra cykellyse av märket Dinotte (L500) Christer införskaffat månaden innan avfärden mot Paris hade visat sig vara en riktig höjdare. På full effekt lyste lampan med sådan kraft att cyklister 200 meter framför på vägen höll ut till höger i tron att de skulle bli omkörda av en bil med heljuset på. Följaktligen slog han bara på maxeffekt-läget i riktigt snabba nedförslöpor och det var nästan onödigt ljust då med men det gav en extra trygghet när farten steg att se allt även långt vid sidan av vägen. Värd varenda sikin tänkte han och log i mjugg åt de blekt flimrande belysningsarrangemang som varken gjorde till eller ifrån i skenet av hans luftvärnsstrålkastare.
Det tredje 800-kronors-däcket small efter ytterligare någon mil. Katsching! ”Fuck!” Christer slängde däcket vid vägkanten och tog mekaniskt av sig Camelbacken för att komma åt det sista reservdäcket. Tänk positivt. Fokusera på det du kan göra och strunta i resten. Nu är det bara att köra. Smäller det igen så smäller det igen.
Peter Hampus och Jean-Claude före start.Trots energin Christer lade ner i trampandet verkade kilometerarna passera märkligt sakta. Terrängen var verkligen som alla hade sagt riktigt riktigt krävande. Bar det inte uppför så gick det nedför. Inte en platt fläck. Följdaktligen spenderades ungefär 80% av tiden i uppförsbackar som avlöste varandra i hundratal.
Det hade ljusnat och det blev uppehåll i det oavbrutna regnet. Det var vackert. Öppna fält med vajande grödor avlöstes av lummiga skogspartier över böljande åsar. Vägbelägningen var något mellanting mellan tjärgrusad väg och asfalt i grovlek och skapade lite mer vibrationer än svenskar är vana vid. Men vackert var det. Temperaturen steg och till sist stannade han till för att lätta på kläderna och trycket.
Skyltningen var mycket bättre än vad han hade hoppats på. Storys om hur folk kört bort sig hur mycket som helst hade cirkulerat och Christer hade med sig kartor med banan inritad, vägbeskrivning med banprofil och till och med en liten kompass om det riktigt skulle knipa. På en ortsskylt läste han med svarta bokstäver mot vit botten La Hutte. Yes! Bara tre mil kvar till Villaines (222 km). Vatten, kanske nya tubdäck, ett par minuters vila och eventuellt lite sällskap av andra svenskar. Trampa trampa trampa...
Fjärde gången det small stannade han inte utan växlade kallt ned två växlar utan att ens titta på faanskapet. Det knackade till varje varv när ventilen kom till klockan sex och stöten fortplantade sig ända upp i pannloben. Om det hade gått segt tidigare gick det nu dubbelt segt och dubbelt upp igen i uppförsbackarna. Hundratals cyklister i en lång rad passerade till vänster i en aldrig sinande ström. Att fälgen var dömd spelade honom ingen roll i det här läget. Det var bara inte så här det skulle sluta. Det skulle han se till om han så skulle gå de sista tre milen in till Villaines med cykeln runt halsen. En passerande cyklist hade vänligheten att upplysa Christer om att han hade fått bakhjulspunktering. ”I know” svarade han och muttrade ett mycket långt alternativt och kryddigt svar.
Villaines-la-Juhel
Efter vad Christer upplevde som halv dags bakbultning i snigelfart dök äntligen Villaines-skylten upp. Tack, tack och åter tack. Det rådde trafikstockning vid kontrollen dit uppenbarligen byns samtliga invånare hade tagit sig för att beskåda spektaklet. Christer lutade hojen mot stenmuren och skyndade med stora kliv uppför trappan och in i byggnaden. Efter stämpeln köpte han vatten i halvlitersflaskor och rusade ännu fortare raka vägen ner för trappan till mekanikertältet 20 meter tillbaka igen. Christer hade bara en sak i huvudet – köpa ett nytt bakhjul och fortsätta cykla fortare än kvickt. Ingen tid för mackor eller mat. Han var så stressad att han hade knappt var närvarande till någonting annat.
Pierre (vi kallar honom så) var en lika flink som upptagen mekaniker. Flera kunder fick sina växlar justerade med mera. Tiden gick men till sist var det dags att prata allvar med Pierre ”Vous avez des roues arrière pour Shimano?” Men inte hade Pierre några bakhjul inte. Ridå. ”Attendez”. Vänta... Han instruerade sin unge adept att ramla iväg till affären så fort det gick så skulle det nog gå att ordna ändå. Ridå upp. En halv kvart senare kom han farande med ett Mavic-kanttrådshjul med rätt kasettbody och allt. ”Fantastique” – kosta vad det kosta ville. Trippla innerslangar inköptes samt, hör och häpna, ett tubdäck! Han hade ett kvar. Nu började det likna något igen. Det kvaddade Zipp-hjulet lämnades hos Pierre med löften om att det skulle kunna plockas upp i hans affär efter loppet (vilket Jean-Claude Muzellec hade vänligheten att göra och ta med sig till Malmö och i sin tur överlämnade det till Bengt Sandborg som tog hem det till Stockholm. Tack kamrater!). Med halva kontantkassan i behåll ledde han ut hojen ur tältet, till cykelkaoset på vägen.
Mitt i vimlet såg han några ansikten han var bekant med från kvalificeringsbreveterna som utgått från Fredrikshofs klubbstuga i Täby. Kul. Peter Hampus, Torbjörn Wikland, Olle Någonting och Johan Dellbäck med flera. De hade kommit iväg först i den femte vågen x minuter efter den första som Christer startade i. De hade därför lika mycket mer tid till förfogande men det skulle nog reda sig. De hade precis ätit och var på väg att ge sig av. Nästa kontroll var staden Fougères vid 310 kilometer. En marche!
'Finn fem fel'
Cykelsäsongen ditintills hade som sagt varit torr som fnöske men nu skulle det tydligen balanseras upp. Tunga regnmoln hade svept in igen men det spelade Christer ingen roll. Lite regn hit eller dit kan kvitta tänkte han likgiltigt. I det här läget var han bara oändligt belåten att fortfarande var på väg mot Brest. Nu kunde väl ingenting stoppa honom om han bara klarade repen vid varje kontroll. Och särskilt mycket blötare än han redan var kunde han ändå inte bli. Cykla i kuperad terräng med punktering driver på svetten fint. Huvudsaken var att det gick att hålla värmen och det var inga problem med undertröja, cykeltröja, vindväst och regnjacka och 15 plusgrader. Lite mycket kläder till och med men hellre det än tvärtom. Regnöverdraget på höger fot skavde mot hälsenan och han försökte rätta till dragkedjan.
Tankeskärpan hade mattades märkbart av ansträngningen och tidspressen gjorde honom inte klarare i knoppen så den inplastade tidplanen med maxtiderna vid varje kontroll kom väl till pass. Christers tankar kretsade just kring maxtiden och att det gällde att komma ifatt tidsschemat för att få tid att vila och äta längre fram.
Hur det gick till att tappa kontakten med svenskarna kommer Christer inte ihåg sex månader efter loppet men borta var de i alla fall en bit in på den här sträckan. Troligen var det ett eller flera pink- eller punkstop som skingrade flocken.
Till Fougères kom han klockan kvart över fyra på tisdagseftermiddagen och där gjorde han det han måste – inget mer. Han stannade i max 10 minuter begav sig mot nästa kontroll efter vatten och läskinköp. Bättre att hålla sig rullande så länge det är ljust för när det mörknar skjunker snittfarten och ska man rasta är det då det ska göras. Med ett par timmars dagsljus tillgodo satte han av.
Tinténiac
Ankomst Tinténiac 19:39. Här kalasade Christer på en ost och skinkbaguette som smakade ljuvligt efter all honung, läsk o energybars han tryckt i sig. Det var första riktiga födan på ett dygn om man nu räknar mackor dit.
Nu slog han ihop sig med ett grupp svenskar bestående av Johan Dellbäck, Peter Hampus, Olle från Uppsala och Torbjörn Wikland.
Längs hela vägen stod entusiastiska människor i alla åldrar i regnställ och under paraplyer och hejade på cyklisterna. I byarna välkomnades hjältarna med festligheter på gator och torg. Vilken moralboost! Christer malde på med starkare ben efter varje liten by.
Nu var det inte färdigt med detta utan det irriterande kliandet på höger hälsena hade utvecklats till en malande smärta under de senaste timmarna och gjorde sig mer och mer påmind. Han hade öppnat skoöverdgaets blixtlås och skruvat på strumpor och benvärmare men det hjälpte inte. Plötsligt högg det till som ett knivhugg i hälsenan. Det är något fel i hälen. Ibland kom Christers snilleblixtar lagom fort. Christer växlade ner för att inte behöva lägga för mycket kraft i tramptagen. Bekymrad över utvecklingen försökte han succesivt höja tempot igen. Det gick en stund men sedan kom smärtan tillbaka och till sist insåg han att han måste hålla en skapligt hög kadens på 90-95 utan rundtramp i backarna för att undvika fler knivhugg. Jag måste be en läkare titta på det här tänkte han för sig själv. Om inte förr började det åtminstone nu likna ankskit på allvar tänkte han bittert. Allt jävelskap ska man råka ut för.
Loudéac är en strategisk punkt på banan med styvt en tredjedel avverkad på vägen ut. Två tredjedelar på vägen hem. Ska man ha depåservice på en enda plats längs rutten är det därför normalt sett här man förlägger den. Många satsar också på att sluta ögonen första gången här. Med rekordantalet 5300 startande räknade arrangören med logistiska problem i Loudéac och dagen innan start (!) skickades mail till alla deltagare om att sovsalarna i Loudéac förväntades bli överfulla. Hugade spekulanter på en blund i ögonen inomhus anvisades därför en lista med privata bostäder vid nästa kontroll, 75 kilometer längre västerut i Carhaix-Plouguer. Det var därför med spänd förväntan Christer cyklade mot Loudéac och hans efterlängtade jätteväska med förnödenheter av alla de slag. Han var så sliten nu att, att fortsätta cykla utan vila var helt uteslutet.
Loudéac – 450 km
Sista milen till Loudeac avverkades och ungefär klockan ett på natten rullade Christer in i strålkastarskenet på kontrollen. Ett lätt regn föll över skolgården som var överfull av cyklar parkerade huller om buller och horder av dimmiga cyklister irrade omkring i samtliga vädersträck mellan toaletter, sovsalar, stämpelkontroll, mekaniker, depåbilar, kantin och läkarstation. Lätt kaotiskt skulle man kunna säga.
Först lokaliserades stämpelkontrollen och därefter in på materian vägg i vägg för att kolla om Magnus, Johan eller andra svenskar fanns på plats. BeGe med flera avnjöt ett enklare mål mat. Christer slog sig ned en kort stund och utbytte några ord om tingens tillstånd. Därefter styrde han kosan mot läkarstationen. Halvvägs på den 20 meter långa promenaden gick Christer rakt i armarna på Magnus som precis hade anlänt. Hur mår du och hur har det gått? Magnus hade följt sin strategi att inte göra längre stopp än nöden krävde vid kontrollerna och äta under gång för att spara tid. Han skulle stämpla och gå och lägga sig. Christer berättade att han skulle uppsöka läkare och önskade lycka till.
Bengt Sandborg hade varnat för att man tog en risk genom att söka upp läkare. Som läget var nu såg Christer snarare på läkarstationen som en möjlighet att klar sig i mål. Inne på mottagningen låg eller satt ett dussin cyklister vars underbara äventyr tycktes vara över för denna gång. En handfull läkare och sköterskor tog hand om blessyrerna. En deltagare som knappt såg ut att vara vid medvetande bars in på bår.
Christer anvisades en ledig brits och fick sina svullna hälsenor undersökta. Svullnaden på höger fotled var centimetertjock. Det hade värkt mer och mer under kvällen och smärtade akut när Pauline (hon kan ha hetat det) undersökte Christer. Okej, sa hon resonerande. Så här är läget: Du har en kraftig inflammation i hälsenorna. Jag kommer inte hindra dig från att fortsätta loppet men inflammationen kommer förvärras och det finns stor risk att du får kroniska problem med hälsenorna. Jag kan inte rekommendera att du fortsätter. Vad vill du göra? Han svarade att han tänkte gå och sova en stund under alla omständigheter och ville avvakta med beslutet. Som du vill men jag rekommenderar att du bryter loppet. Jag kan massera in en antiinflamatorisk salva som dämpar smärtan. Sagt och gjort. Pauline behandlade de inflammerade områdena med Nurofen-gel - motsvarande Voltaren och föreslog att Christer skulle komma tillbaka efter tuppluren för att upprepa behandlingen.
Mycket ska man vara med om muttrade Christer lagom muntert när han haltade iväg till cykeln och rullade ner mot Börjes Ford Transporter där jätteväskan väntade. Svenskarna på restaurangen hade pekat ut riktningen till bilen. Christer hade nog irrat runt i blåsten och letat än idag om det inte varit för den hjälpen. Vid bilen väckte han Börje som satt och halvsov i bilen och fick fram sin väska. Han rullade ut sovsäcken på gräsplätten bredvid parkeringen och vecklade ut foliefilten som han nödtorftigt försökte svepa om säcken i blåsten. Fullt iklädd sina blöta kläder drog säcken över näsan för åtminstone slippa regnet i ansiktet och somnade som en stock. Efter loppet fick Christer senare veta att det fanns ett gosigt tält bara en bit bort han kunde ha sovit i.
Tankeskärpan hade mattades märkbart av ansträngningen och tidspressen gjorde honom inte klarare i knoppen så den inplastade tidplanen med maxtiderna vid varje kontroll kom väl till pass. Christers tankar kretsade just kring maxtiden och att det gällde att komma ifatt tidsschemat för att få tid att vila och äta längre fram.
Hur det gick till att tappa kontakten med svenskarna kommer Christer inte ihåg sex månader efter loppet men borta var de i alla fall en bit in på den här sträckan. Troligen var det ett eller flera pink- eller punkstop som skingrade flocken.
Till Fougères kom han klockan kvart över fyra på tisdagseftermiddagen och där gjorde han det han måste – inget mer. Han stannade i max 10 minuter begav sig mot nästa kontroll efter vatten och läskinköp. Bättre att hålla sig rullande så länge det är ljust för när det mörknar skjunker snittfarten och ska man rasta är det då det ska göras. Med ett par timmars dagsljus tillgodo satte han av.
Tinténiac
Ankomst Tinténiac 19:39. Här kalasade Christer på en ost och skinkbaguette som smakade ljuvligt efter all honung, läsk o energybars han tryckt i sig. Det var första riktiga födan på ett dygn om man nu räknar mackor dit.
Nu slog han ihop sig med ett grupp svenskar bestående av Johan Dellbäck, Peter Hampus, Olle från Uppsala och Torbjörn Wikland.
Längs hela vägen stod entusiastiska människor i alla åldrar i regnställ och under paraplyer och hejade på cyklisterna. I byarna välkomnades hjältarna med festligheter på gator och torg. Vilken moralboost! Christer malde på med starkare ben efter varje liten by.
Nu var det inte färdigt med detta utan det irriterande kliandet på höger hälsena hade utvecklats till en malande smärta under de senaste timmarna och gjorde sig mer och mer påmind. Han hade öppnat skoöverdgaets blixtlås och skruvat på strumpor och benvärmare men det hjälpte inte. Plötsligt högg det till som ett knivhugg i hälsenan. Det är något fel i hälen. Ibland kom Christers snilleblixtar lagom fort. Christer växlade ner för att inte behöva lägga för mycket kraft i tramptagen. Bekymrad över utvecklingen försökte han succesivt höja tempot igen. Det gick en stund men sedan kom smärtan tillbaka och till sist insåg han att han måste hålla en skapligt hög kadens på 90-95 utan rundtramp i backarna för att undvika fler knivhugg. Jag måste be en läkare titta på det här tänkte han för sig själv. Om inte förr började det åtminstone nu likna ankskit på allvar tänkte han bittert. Allt jävelskap ska man råka ut för.
Loudéac är en strategisk punkt på banan med styvt en tredjedel avverkad på vägen ut. Två tredjedelar på vägen hem. Ska man ha depåservice på en enda plats längs rutten är det därför normalt sett här man förlägger den. Många satsar också på att sluta ögonen första gången här. Med rekordantalet 5300 startande räknade arrangören med logistiska problem i Loudéac och dagen innan start (!) skickades mail till alla deltagare om att sovsalarna i Loudéac förväntades bli överfulla. Hugade spekulanter på en blund i ögonen inomhus anvisades därför en lista med privata bostäder vid nästa kontroll, 75 kilometer längre västerut i Carhaix-Plouguer. Det var därför med spänd förväntan Christer cyklade mot Loudéac och hans efterlängtade jätteväska med förnödenheter av alla de slag. Han var så sliten nu att, att fortsätta cykla utan vila var helt uteslutet.
Loudéac – 450 km
Sista milen till Loudeac avverkades och ungefär klockan ett på natten rullade Christer in i strålkastarskenet på kontrollen. Ett lätt regn föll över skolgården som var överfull av cyklar parkerade huller om buller och horder av dimmiga cyklister irrade omkring i samtliga vädersträck mellan toaletter, sovsalar, stämpelkontroll, mekaniker, depåbilar, kantin och läkarstation. Lätt kaotiskt skulle man kunna säga.
Först lokaliserades stämpelkontrollen och därefter in på materian vägg i vägg för att kolla om Magnus, Johan eller andra svenskar fanns på plats. BeGe med flera avnjöt ett enklare mål mat. Christer slog sig ned en kort stund och utbytte några ord om tingens tillstånd. Därefter styrde han kosan mot läkarstationen. Halvvägs på den 20 meter långa promenaden gick Christer rakt i armarna på Magnus som precis hade anlänt. Hur mår du och hur har det gått? Magnus hade följt sin strategi att inte göra längre stopp än nöden krävde vid kontrollerna och äta under gång för att spara tid. Han skulle stämpla och gå och lägga sig. Christer berättade att han skulle uppsöka läkare och önskade lycka till.
Bengt Sandborg hade varnat för att man tog en risk genom att söka upp läkare. Som läget var nu såg Christer snarare på läkarstationen som en möjlighet att klar sig i mål. Inne på mottagningen låg eller satt ett dussin cyklister vars underbara äventyr tycktes vara över för denna gång. En handfull läkare och sköterskor tog hand om blessyrerna. En deltagare som knappt såg ut att vara vid medvetande bars in på bår.
Christer anvisades en ledig brits och fick sina svullna hälsenor undersökta. Svullnaden på höger fotled var centimetertjock. Det hade värkt mer och mer under kvällen och smärtade akut när Pauline (hon kan ha hetat det) undersökte Christer. Okej, sa hon resonerande. Så här är läget: Du har en kraftig inflammation i hälsenorna. Jag kommer inte hindra dig från att fortsätta loppet men inflammationen kommer förvärras och det finns stor risk att du får kroniska problem med hälsenorna. Jag kan inte rekommendera att du fortsätter. Vad vill du göra? Han svarade att han tänkte gå och sova en stund under alla omständigheter och ville avvakta med beslutet. Som du vill men jag rekommenderar att du bryter loppet. Jag kan massera in en antiinflamatorisk salva som dämpar smärtan. Sagt och gjort. Pauline behandlade de inflammerade områdena med Nurofen-gel - motsvarande Voltaren och föreslog att Christer skulle komma tillbaka efter tuppluren för att upprepa behandlingen.
Mycket ska man vara med om muttrade Christer lagom muntert när han haltade iväg till cykeln och rullade ner mot Börjes Ford Transporter där jätteväskan väntade. Svenskarna på restaurangen hade pekat ut riktningen till bilen. Christer hade nog irrat runt i blåsten och letat än idag om det inte varit för den hjälpen. Vid bilen väckte han Börje som satt och halvsov i bilen och fick fram sin väska. Han rullade ut sovsäcken på gräsplätten bredvid parkeringen och vecklade ut foliefilten som han nödtorftigt försökte svepa om säcken i blåsten. Fullt iklädd sina blöta kläder drog säcken över näsan för åtminstone slippa regnet i ansiktet och somnade som en stock. Efter loppet fick Christer senare veta att det fanns ett gosigt tält bara en bit bort han kunde ha sovit i.
Några av svenskarna i 90-timmarsgruppen före start. Två timmar senare, vid 4-tiden på natten mellan tisdag och onsdag väcktes han av någon som menade att det nu var slut på skönhetssömnen. ”Upp och hoppa blåbärssoppa!” Christer var frusen till tusen från topp till tå och skakade och hackade tänder och det tog säkert 10 minuter innan han tog beslutet att ta av sig sovsäcken och resa sig upp. Den Stora Tröttheten hade kommit över honom. Den sortens trötthet som kommer över en efter målgång vid långdistanslopp. Någon gång innan han hade gått och lagt sig - kanske redan på vägen mellan Pauline och depåbilen hade han någonstans innerst inne insett att loppet tyvärr var kört för honom. Med 77 mil och ungefär 7000 höjdmeter kvar till Paris skulle han inte kunna ta sig i mål med mindre än hälsenorna skulle ta så mycket stryk att han kanske aldrig mer skulle kunna cykla. Det var inte vettigt på en enda fläck att fortsätta plåga sig. Han önskade svenskarna lycka till och rullade iväg till läkaren för en massagebehandling till.
När det var klart stod han och gruvade sig i regnet på skolgården innan han släpade benen efter sig in i stämpelkontrollen för att meddela sig. ”J’abandonne”. Den kvinnliga funktionären som satt mittemot bakom bordet tog emot stämpelkortet med en medlidsam axelryckning och behöll det.
Efter den surdegen tänkte Christer inte förlora mer tid utan stegade in i kaoset i restaurangen för att låta sig väl smaka av lagad mat för första gången sedan måndag kväll över 30 timmar tidigare. Matsalen såg mer ut som ett fältsjukhus. Varje kvadratmeter upptogs av ätande eller sovande cyklister. Det blev en tallrik kyckling och potatismos. Kanske ingen kulinarisk sensation men det gjorde gott på hela insidan. Halvvägs in i maträtten kom trötthet tillbaka. han slutade äta och stirrade ut i tomma intet i flera minuter. När han landade såg han att det satt flera andra cyklister vid hans bord men ingen av männen orkade säga så mycket som flaskhals. De åt under tystnad. Här rådde en mycket märklig stämning.
Tillbaka ner för backen till Börje för att hämta torra kläder och sedan upp igen till soverian som inhysts i en sval dunkelt upplyst gymnastikhall. Nu fanns det plats. Han löste biljett för 2 euro eller så och visades tilll en tagelmadrass med kudde och en hästfilt. Han avböjde att bli väckt. Av med alla blöta kläder, på med ett torrt underställ och i med öronpropparna – här skulle sovas . Även denna gång slocknade han ögonblickligen. 6-7 timmar senare på eftermiddagen väcktes han av Peter Thidholm som också tvingats bryta. Det var dags att ge sig iväg nu för att hinna med TGV-tåget mot Paris. Hur den resan gick är en annan historia men en sak är säker den ska Christer inte göra om – om han får ha ett ord med i leken.
Magnus första fas (måndag 21:00 - onsdag 02:00)
84-timmarsgruppen, som Magnus startade i, var en enda klunga på 700 cyklister som släpptes iväg kl 0500 på tisdagsmorgonen. Svenskarna hade noga förmanats att ta det lugnt i början, eftersom det fanns stor risk att köra in i de många trafikhindren som kantade banan de första milen, som kördes i mörker. Det gällde alltså att lägga band på sig i början, och bara flyta med. Magnus lade sig med flit ganska långt bak i klungan, tillsammans med Peter Thidholm. De tyckte att det kunde vara kul att köra tillsammans om det gick, men de kom ifrån varandra vid en trafikerad korsning med rödljus redan efter några kilometer.
De första timmarna gick mycket bra, speciellt innan det började regna. Magnus utbrast tyst för sig själv – jag älskar det här! när han susade förbi ett kilometerlångt solrosfält framåt morgonkvisten.
Typisk utsikt från sadeln. Magnus körde rakt igenom den första kontrollen efter 15 mil, Mortagne, utan att stanna, helt enligt planerna. Han lade sig bakom en tysk kille som passerade. Tysken var mycket dragvillig, och Magnus låg tacksamt bakom några kilometer. De småpratade litet när 200 km passerades, och skojade om att det bara var 999 km kvar. Magnus var tvungen att släppa efter ett tag.
Första stämplingen var efter 22 mil, i Villaines la Juhel. Magnus ställde cykeln, skrittade uppför stentrappan till kontrollen, och var iväg bara några minuter senare. Det gällde ju att inte förlora dyrbar tid. Efter någon mil kom tysken ikapp igen. Han hade stannat lite längre på förra kontrollen. Magnus hängde på igen. När backarna blev alltför besvärliga och tysken ökade tempot, stönade Magnus rejält, men tysken bara vinkade att han skulle hänga på. Det gick upp till 187 i puls, men se’n tyckte Magnus att det var hög tid att släppa.
Han satt och knaprade på energikakor, bananer och bullar mest hela tiden, men framåt eftermiddagen blev suget efter varm mat större och större. Han hade hoppats att de skulle passera en och annan McDonalds, och strax före den andra stämplingen, i Fougeres, fick han syn på en stor skylt långt borta, en bra bit från själva banan. Det visade sig vara en omväg på två kilometer, men det kunde det minsann vara värt, att få ’riktig’ mat! Han körde glatt och ställde sig med cykeln i Drive Thru-kön och beställde fyra cheeseburgare. Tre lade han i ryggfickorna, en åt han under gång på väg tillbaka till själva banan och vidare till stämplingen.
Fougeres-kontrollen Stärkt av sitt ’fynd’ var han snabb genom kontrollen och styrde framhjulet mot nästa kontroll, 55 km bort, knaprandes cheeseburgare. Det gick hyfsat bra till Tinteniac-kontrollen, där han träffade på Åsa och Henrik, två rutinerade parhästar som han tog rygg på tills uppförsbackarna blev för tunga.
För att få chans till en hyfsad nattsömn var man tvungen att hinna till Loudeac första dagen, så Magnus’ mål var att hinna dit inte alltför lång tid efter midnatt. Han kom fram vid 02-tiden, i regnet. Då hade han kunnat testa sin hembyggda diodlampa i över fyra timmar. De sista timmarna i mörkret började knäna värka, något som oroade honom rejält. Det gjorde bara ont på ett ställe i taget, men i båda knäna omväxlande. Det var bara att spinna på lätta växlar och hyperventilera i uppförsbackarna, för att göra situationen lite lättare. Väl framme i Loudeac, hittade han depåbilen som Örebrocyklisterna ställt upp med. Den sovsäck han köpt för 10 Euro före starten, och som låg i bilen, var värd det 10-dubbla för ögonblicket. Han träffade Christer som berättade om sina punkteringar och hälseneproblem, men som uppmanade Magnus att ta hand om sig själv. Magnus stapplade in i duschen, som även var en bra plats att stretcha på, och linkade vidare till sovsalen. Loudeac hade tidigare under kvällen sannolikt varit som en krigszon, men Magnus hade tur att få tag i en madrass. Kom i säng 0300 och beställde väckning till 0700, vid gryningen. ’Man måste ju få sova hyfsat’. I med öronpropparna och i säng. Inga problem att somna, i alla fall, efter 21 timmar i sadeln.
Johans första fas: Saint-Quentin-en-Yvelines – Carhaix-Plouguer, 525 km (måndag kl. 21:30-onsdag kl. 02:00)
Christer, Be-Ge, Bror, Kristina Yngve och jag (Johan) och några till fanns med i första startgruppen i 90-timmarsgruppen med 700 cyklister. Vi stod i c:a 1 timme i väntan på start, och det började regna ungefär samtidigt som startskottet gick. Så gick det alltså med min önskan om uppehåll under hela PBP!
Gruppen med svenskar separerades ganska snabbt av både farten och trafikljus. Redan efter några mil mil ropade Christer att han hade fått punktering, att jag skulle cykla vidare och att vi skulle ses senare. Trist, men vad gör man, jag hoppades det skulle gå bra bara och att jag inte skulle få punktering och behöva byta slang i mörkret. Farten blev ganska bra när vi kom ut från Paris och jag åkte omväxlande med olika grupper av spanjorer och italienare. Yngve var den enda svensken som jag hade kontakt med.
Vid kontrollen i Mortagne-au-Perche efter var det ingen stämpling och jag var superkoncentrarad och snabb med allt jag skulle göra. Det var lite folk och inga köer. Skönt, tänkte jag, vilken tur att jag kom i första startgruppen, det kan ju faktiska fortsätter så här om jag cyklar på bra och inte blir omkörd av så många i senare startgrupper. Blodsockret låg bra till och jag tog lite insulin och åt pasta. Sedan iväg igen. Jag hängde på gruppen med italienarna och det flöt på bra. Nu kom de där backarna som jag hade läst om i Christer Behres berättelse från PBP 2003. I mörkret kunde man i långa uppförsbackar se cyklisternas bakljus som kilometerlånga rödlysande ormar. En härlig syn! Backarna gick bra, jag växlade ned och trampade på som jag brukar med ganska hög kadens. Skönt flyt! Ok, vi ska hem också, tänkte jag, och funderade hur jobbigt det skulle vara på vägen tillbaka. Gruppen med italienarna cyklade på bra och jag bara hängde på, vinden kom snett farmifrån och det var en liten kamp mellan olika cyklister att hitta bra positioner bakom störe cyklister som tog vind. Livet var spännande och härligt!
Nästa kontroll och första stämplingen var i Villaines-la-Juhel efter 22 mil. Stämplingen gick snabbt men det var ett gäng glada men ovana amatörer som arbetade med att servera mat och ta betalt. Här tog det jättelång tid och det fanns inget vidre urval av mat att välja på. Efter loppet fick jag veta jag varit på fel ställe, restaurangen låg i ett annat hus. Nåja, efter kaffe, några flottiga pajer och croisson-liknande bakelser cyklade jag vidare.
Cyklingen flöt på bra och blodsockret låg på en bra nivå. Det duggregnade mer eller mindre hela första dagen och jag blev ganska blöt. Regnjackan skyddade mot regnet men det blev varmt och svettigt under. Som tur var hade jag en ny, fräsch underställströja i min depåväska i Börje Erikssons buss i Loudeac.
Fouderes
Tintineac
Vid kontrollen i Loudeac träffade jag Yngve igen. Han och en annan svensk, glömt namnet, hade just ätit när jag kom in. Vi snackade lite och kom överens om att fortsätta tillsammans.
Carhaix-Plouguer
Magnus andra fas (onsdag 02:00 - torsdag 03:00)
Loudeac var lika regntungt kl 0700 på morgonen, som några timmar tidigare. Magnus väska i depåbilen vägde säkert 20 kg. Han hade själv lyft in väskan i bilen och försökt verka oberörd, för att inte bli stoppad av tränaren Börje, som borde oroat sig för att Toyotabussen blev överlastad. Magnus halade fram vattenflaskor, chokladmjölk, mjölk, müsli, Coca cola och bullar och började fixa frukost och fylla på cykeln och fickorna. Hela denna procedur tog uppemot en timme. När Börje muttrade något om att ’klockan börjar dra ihop sig’, fattade Magnus galoppen och gav sig iväg, med bullar och energikakor putandes ut överallt. Han åt receptbelagda Voltaren-tabletter redan före start, mot en värkande hälsena. För att lindra smärtan i de värkande knäna, bestämde han sig nu för att dubbla dosen, på eget bevåg, ’det får bära eller brista’.
För att köra de 76 kilometrarna till kontrollen i Carhaix hade Magnus 4,5 timmar på sig. Det borde ju ha räckt gott och väl. Men med den kuperade terrängen, ett wirebrott på bakväxeln och en hemlig kontroll på vägen, kom Magnus fram bara 15 minuter innan kontrollen stängde. Lite svettigt alltså. I Carhaix hittade han ytterligare en McDonalds, där han köpte två cheeseburgare som han stoppade på sig, och en kopp kaffe som sveptes direkt. Magnus höll på att bli påbackad av en bil i Drive Thru-kön. Skulle just vara ett snyggt sätt att bryta PBP på! Smärtan i knäna fortsatte även efter Carhaix, men slutade på väg mot Brest. Sträckan mellan Carhaix och Brest är 89 km. Motvinden var ganska besvärande, speciellt uppför Roc Trevezel, där han trots envist trampande tidvis inte kom över 7 km/h. Nerför berget gick det bättre. Nästan obruten nerförsbacke på minst 4 km.
Johan på Brest-bron, halvvägs. Magnus funderade på när han skulle möta Johan. Han var ganska säker på att Johan övernattat i Carhaix. Alltså borde han vara ca 5 timmar före, det motsvarade omkring 10 mil i den här farten. De borde alltså mötas ca 5 mil från Brest. Plötsligt möttes de, och hann nätt och jämt ropa ’hej’ till varandra i farten. Mindre än en kilometer senare passerades skylten ’Brest 47’. Ganska bra ’timing’ alltså. Sista biten mot Brest kördes i ganska bra väder, och smärtan i knäna slutade alltså.
Brest-bron i eftermiddagssolen När Magnus närmade sig bron över till staden, stod sporadiska åskådare och hejade. Det var första gången han insåg att han kanske, kanske skulle ta sig i mål. Varje kilometer hittills hade varit en erövring, med motvind, backar och smärtor. Nu kändes allt genast mycket bättre. Han tillät sig själv att stanna och fotografera, nästan för första gången under loppet.
Den sista biten till kontrollen gick uppför en lång backe, men det var bara att nöta på. Han kom fram vid 1730-tiden, med omkring en timmes marginal till kontrollens stängning.
Den sista biten till kontrollen gick uppför en lång backe, men det var bara att nöta på. Han kom fram vid 1730-tiden, med omkring en timmes marginal till kontrollens stängning.
Magnus på väg in till Brest Efter ytterligare lite fotografering gav han sig iväg tillbaka mot Paris, i solsken, medvind och nerförsbacke.
Amerikansk cyklist får lite välbehövlig vila vid vändpunkten i Brest. Orutinerat att sova på dagen, det ska man försöka undvika. Rusningstrafiken i Brest och påföljande mindre orter var inget större bekymmer. Det gällde att vara tydlig att man ville fram, bilarna väntade snällt. Lite annorlunda mot i Stockholm. Den gula svenska landslagsdräkten hjälpte kanske till lite för framkomligheten.
Fransk by på vägen tillbaka från Brest. Vägen tillbaka över Roc Trevezel gick mycket bra i medvinden. Backar som normalt skulle kräva lägsta växeln kunde passeras på fyran. Magnus träffade en amerikan, Theo. De rullade uppför berget i medvinden, och rejsade utför, i skymningen, i medvind, hela vägen till Carhaix. Det var nog Magnus’ mest minnesvärda cykelupplevelse hittills. Utförslöporna, medvinden, farten, sällskapet, skymningen, de starka strålkastarna, PBP, en fantastisk mix som etsade sig fast i minnet. De skiljdes åt i Carhaix, där Theo väntade in sina landsmän. Magnus fortsatte i mörkret och det kommande regnet mot Loudeac. Den franska publiken var mycket uthållig och entusiastisk. Trots att det var mitt i natten, i regnet, kunde folk stå i de små byarna och heja. Magnus kunde ingen franska men upptäckte att om han ropade ’ vive la France’, blev publiken ännu mer entusiastisk och ropade t ex ’bon voyage’ eller ’allez allez’ tillbaka. Han visste inte vad det betydde, men tyckte ändå att det lät trevligt. Varje litet hejarop värmde i regnet på väg till Loudeac, dit han kom vid tretiden på natten. Efter dusch, stretchning och lite mat hade han turen att återigen få en sängplats, och somnade vid fyratiden.
Johans andra fas: Carhaix – Loudeac 250 km (onsdag kl. 05:30 – onsdag kl. 22:00) Jag (Johan) vaknade före väckningen och gick upp, åt frukost och stack iväg. Det regnade lite lätt och det blev ganska snabbt jobbig cykling uppför. Det hade förmodligen känts bättre om jag sovit längre, nu blev det inte mer än två timmare sömn under natten, jag hade svårt att koppla av när det var dags att somna, inte så konstigt efter mer eller mindre 28½ timmars konstant cykling! Jag kämpade mig upp till Huelgoat där jag svängde in mot centrum för att fika. Det satt flera cyklister utanför ett konditori och jag slog mig ned intill en fransman som hade startat i 84-timmarsgruppen. Blodsockret låg på mmol/l , jag tog lite insulin, drack kaffe och åt en jättegod baugette med ost och skinka. Väl i sadeln igen beslutade jag mig för att inte cykla så långt under dagen, det skulle räcka med att komma tillbaka till Loudeac och sova ordentligt under natten. Det skulle då bli två långa cykelpass med en kostare där emellan. Jag kände mig nöjd med den nya taktiken.
Det var fortfarande ganska lite folk på väg mot Brest, men nu mötte jag då och då cyklister på väg tillbaka till Paris. En av de första svenskarna jag mötte var Tommy Heinemark som verkade ha bra fart under pedalerna. Efter ett tag kom Jonas Larsson i en Fredrikshofströja. Vägen mot Brest kändes ganska lång, vi passerade den högsta toppen Roc de Trevezel och sedan blev det mer utförskörning. I närheten av Brest blev det soligt för första gången under PBP och det blev läge för fotografering när jag kom till bron i Brest. Ganska läcker bro för övrigt. I den långa backen upp till kontrollen i Brest blev jag passerad av Hasse Härdin och jag blev överraskad av att han inte hade sällskap av de svenskar han brukar cykla med, Bengt, Sören och Ari, men senare fick jag höra att Sören brutit efter krasch några mil från Paris på utvägen.
Jag träffade Bengt och Ari vid kontrollen i Brest, testade blodsockret, åt bra och tog det ganske lugnt ett tag innan jag började färden tillbaka mot Paris. Nu var det inte samma väg tillbaka under de första milen och det kändes skönt att vara på väg mot Paris. Några mil från Brest blev det mulet och regnigt igen, men det var medvind i alla fall, alltid något!
Jag kom till Carhaix vid 16-tiden, blodsockret var i balans och jag tog lite insulin och åt mat. Sedan iväg igen, det flöt på ganska bra med cyklingen men okay, jag var väl inte lika sprudlande glad över att få cykla och farten hade gått ner avsevärt. Det var bara att ta ett tramptag i taget, hur många blir det på 122 mil? Det var ingen idé att fundera i de banorna, jag försökte bara tänka på nästa kontroll, hur långt är det dit nu, hur känns det med blodsockerbalansen, vad ska jag äta när jag stannar.
Till Loudeac kom jag vid 21-tiden på kvällen, det var lite folk där just då och det gick snabbt att stämpla, äta, duscha och få plats i sovsalen. Jag böt kläder vid Börjes buss och det var roligt att snacka lite med dem i bussteamet, att få höra lite om hur det hade gått för alla svenskar. Börje visste inte om Magnus skulle greja tiden, har var lite sent ute, tyckte Börje, och jag fick också veta att några brutit på grund av skador, bl.a. Christer och Peter.
Jag blev lite förvånad över att det var så få cyklister, alla hade ju talat om att kontrollen i Loudeac skulle vara fullproppad och att det kunde vara svårt att få tag på sovplats. Jag testade blodsockret det sista gjorde innan jag la mig och det låg bra till. Hittills hade blodsockerbalansen varit exemplarisk vilket beroende på att jag varit så noggrann med tester och injicerat rätt mängd insulin i förhållande till mängden mat jag ätit. Varje gång jag ska äta gör jag snabb överslagsberäkning över mängden kolhydrater, fett och protein som ingår i maten, hur mycket insulin som jag tror behövs för det och hur blodsockernivån kommer att utvecklas över tiden. Så har jag gjort sedan jag var liten så det var ju inget nytt i och för sig förutom att det intensiva cyklandet minskar insulinbehovet avsevärt. Det kändes bra att jag hade fått så mycket erfarenhet av just det här under de tidigare cykelloppen hemma i Sverige.
Magnus tredje fas (torsdag kl. 03:00 - fredag kl. 06:00)
Den tredje morgonen konstaterade Magnus att han var siste svensk att lämna Loudeac, vid 8-tiden på morgonen. ’Man måste ju sova ordentligt (3 timmar), och äta en rejäl frukost, så att man står sig hela dagen’. Han hade beställt väckning till 0700, men vaknat en halvtimme tidigare, akut kissnödig. Efter att ha stapplat ut i regnet i bara cykelbyxor och cykelskor, stått i toa-kön en stund och kommit tillbaka en kvart senare, var det en kvart kvar till väckning. Han somnade direkt, och blev alltså väckt en kvart senare. Det är en speciell känsla att sätta på sig samma blöta kläder man haft i två dagar. Det var ju ingen idé att byta, de blir ju ändå blöta.
Magnus upptäckte till sin fasa att han saknade sina skoskydd och armvärmare när han vaknade. Detta var ett allvarligt problem. Utan dessa skulle den fortsatta färden kompliceras ordentligt. Men vart kan de ha tagit vägen? Han försökte rannsaka sig själv och sprang runt och letade lite. Skoskydden låg i duschhuset, armvärmarna hittade han i sovsalsvestibulen. Snacka om tur!!!
Den tredje dagen gick som i ett töcken för Magnus. Han tyckte sig visserligen vara hyfsat klar i huvudet, men regnet och det monotona trampandet tröttade, det var ingen tvekan om det. Han tyckte sig uppfatta att det var medvind, vilket han gladde sig mycket över. Det gällde ju att ta tillvara på alla positiva detaljer.
Till dagens första kontroll, Tinteniac, var det 85 km. Strax före Tinteniac kom Magnus ikapp Magnus Elieson, som besvärades av ett knäppande bakhjulslager. De körde tillsammans till kontrollen, väl medvetna om att Eliesons bakhjulslager kunde skära när som helst. På kontrollen träffade de PeGe Johansson, vars vevparti havererat. Magnus önskade dem lycka till och körde vidare. PeGe kom dessvärre inte längre, Elieson tvingades bryta efter ytterligare en kontroll, troligen på grund av tidsbrist.
Utmattad Seattle-åkare tar sig en skön tupplur på en bro. Vad kan vara härligare än lite slät asfalt, när man vill vila en stund?Magnus trampade vidare mot kontrollen i Fougeres, staden med McDonalds-restaurangen. Eftersom han tröttnat på att knapra cheeseburgare, gjorde han ett avsteg från sin taktik. Han stannade och köpte en tallrik spagetti med köttfärssås. Eftersom det gick bra, gjorde han likadant vid nästa kontroll, Villaines. Klockan hade då hunnit bli 2200, och Magnus hade inte en torr tråd på kroppen. Han träffade en annan svensk han inte minns namnet på, de åt tillsammans. Magnus var rejält sugen på att lägga sig och sova, men insåg att en sista etapp på 22 mil inte var realistisk, speciellt inte eftersom han började få ont i nacken, och hade svårt att hålla upp huvudet i den framåtlutade körställningen. Det var alltså bara att ge sig ut i regnet igen. Han fick rejäl frossa och skakade i hela kroppen när han kom ut i kylan, men efter en spurt uppför första backen var det problemet över, han var ’varm’ igen. Denna sista natt gick som i en dröm. Han var tvungen att köra med högerhanden på styret och den andra bakom sadeln, för att avlasta nacken. Denna osymmetriska körställning medförde att bäckenet snedbelastades, och han började senare få ont i svanskotan. Han fick stanna ofta och stretcha nacken, vilket var tidsödande. Efter några mil träffade han Kenneth Fant, som hade samma nackproblem. Kenneth var snäll och smörjde in Magnus’ nacke med Linnex, vilket värmde skönt. Färden gick mycket sakta nu, 15 km/h. Han konstaterade att de små klungor han körde med måste ha kört mer eller mindre nonstop i den farten. Många cyklister hade förskräckande dåliga framljus. Om Magnus körde sist i en klunga och stängde av sin strålkastare, blev det nästan svart som i en säck! Ett annat experiment han ägnade sig åt, var att släcka strålkastaren när han låg ensam. Det blev i stort sett helt svart. Efter ett tag kunde man kanske urskilja vägen man cyklade på. Häftigt!
Magnus (1 PBP) och Jean-Claude (8 PBP)Framåt småtimmarna blev tröttheten mycket besvärande. Det var svårt att fokusera blicken, han fick sjunga högt för sig själv, äta energikakor med koffein, dricka cola och stanna ofta. Varje kilometer var en erövring. När skylten ’Mortagne 6’ passerades i snigelfart, höll han på att ge upp. – Va, är vi inte framme NU? 6 km kan vara en oändlig sträcka efter tre dagars cyklande. Mortagne låg högst uppe på ett högt berg. Mycket karaktärsstärkande att mala på lägsta växeln uppför berget kl 0400 på morgonen, i regnet. Väl framme vid kontrollen slängde Magnus cykeln mot en häck, rafsade med sig det han behövde, stämplade och linkade i säng. – Tack gode Gud för att det fanns plats i sovsalen! Han beställde väckning till 2 timmar senare.
Magnus fjärde fas (fredag kl. 06:00 - fredag kl. 17:00)
Magnus väcktes 0600 och satte sig genast upp för att inte somna om. Den värkande nacken hade återhämtat sig lite. Hans uppblåsbara galge hade fungerat bra som lättviktskudde. Magnus samlade snabbt ihop sina ägodelar och skyndade ut till cykeln. Där hämtade han några sportdrycksflaskor och gick vidare till baren, som kunde förse honom med vatten, mjölk och cola. Vatten för att blanda sportdryck, mjölk för att blanda recovery-dryck till frukost och cola för koffeinets skull. Efter att ha köpt även ett par skink-baguetter återvände han snabbt till cykeln och gav sig iväg från Mortagne, ätandes frukost i sadeln. Nacken gjorde sig påmind redan efter ett par kilometer, så han stannade och försökte förgäves ändra styrets vinkel. Det var för mycket utrustning ihopskruvad. Lossade man något var risken stor att man inte fick ihop allt igen. Det var alltså bara att fortsätta i långsamt tempo. På väg uppför ett berg blev han omkörd på högersidan av en cyklist som betedde sig lite konstigt. Det var troligt att denne cyklist var helt utmattad, och inte hade riktig koll på vart han var på väg. Efter lite ordväxling mellan ’grannarna’ verkade han kvickna till lite. Ingenting hände i alla fall.
Bildtext: Regnet hänger i luften ett tiotal mil från målet.
Efter några mil lämnade vi kullarna bakom oss, banan gick ner på slättlandet mot den sista kontrollen i Dreux.
På väg in i Dreux stod en man med en skylt, som förkunnade att det var 2,5 km till kontrollen. Bra, tyckte Magnus, det ska man väl orka. Från den skylten var det exakt 4,5 km till kontrollen. Det symboliserar ganska bra fransmännens tillförlitlighet när det gäller avstånd, tider och pengar. Den exakthet vi är vana vid i Sverige är svår att finna, åtminstone i Paris-trakten. BeGe Olsson skulle just lämna Dreux när Magnus kom in. BeGe hade samma besvär med ’gamnacke’, men lite värre. Han hade just fått en stödkrage som hjälp.
Nu var det fest, det var ju sista kontrollen, med mindre än sju mil kvar. Magnus köpte två wienerbröd, kaffe och cola, och kunde kosta på sig lyxen att sätta sig ner inomhus och njuta av kalorierna. Han hade fem timmar på sig att ta sig i mål – en evighet. De sista sju milen var ganska tunga. Vinden vred till sidvind, och nacken värkte rejält. Halsmusklerna som håller huvudet framifrån verkade ha spänts reflexmässigt för att stabilisera. Det var t o m tungt att trycka upp hakan med knytnäven. Han var tvungen att cykla med ena handen på styret, och stanna var 20:e minut och stretcha nacken. Några mil från mål blev han omkörd av Kenneth Fant, Olle Jansson och Johan Dellbeck, som han haft sällskap med natten innan. De körde tillsammans ett tag, men Magnus släppte eftersom hans startgrupp fick komma senare i mål. De sista milen in till Paris’ förorter präglades av uppsluppenhet, men med fortsatt fullt fokus på att inget skulle hända. Farten sänktes, eftersom det var ganska gott om tid. De sista kilometrarnas många rödljus gav gott om tillfällen att stretcha nackmusklerna. Målgången vid 16-tiden var en enda stor lättnad. Lättnad över att ha övervunnit alla faror och krämpor, lättnad över att äntligen få vila ut efter över 80 timmars stenhård koncentration och aktivitet. Det tog några minuter innan Magnus ’fattade’ att han skulle stämpla och lämna in sitt startkort. Därefter irrade han omkring lite i målgångshallen, och bytte bort ett par av sina svenska tröjor mot en spansk och en amerikansk. Efter en stunds vila och lite minglande, bar det av tillbaka till hotellet.
Målgången i Paris.Johans tredje fas: Loudeac – Saint-Quentin-en-Yvelines, 452 km (torsdag kl. 07:00 – fredag kl. 11:00)
Jag (Johan) kände mig ganska utvilad när vaknade vid 6-tiden på morgonen efter 5 timmars sömn. För säkerhets skull hade jag ändå testat blodsockret runt halv fyra på natten och allt hade varit bra. Jag hade sovit gott och såg fram emot frukost. När jag kom till restaurangen förstod jag var alla cyklister var – de var överallt, både utanför och inne i restaurangen! Inne i restaurangen var det massor av cyklister och sov, antingen liggande eller sittande, de hade inte fått plats i sovsalen. Jag träffade Torbjörn och några andra svenska som hade suttit och sovit, alla började se riktigt slitna ut nu.
Efter en god frukost cyklade jag iväg igen, tyvärr var ingen av de andra svenskarna redo att ge sig iväg just då så jag åkte iväg själv. Det flöt på bra fram till kontrollen i Tintineac där jag åt lunch. Tyvärr lyckades jag inte balansera blodsockret lika bra här, det blev lite svängigt och jag fick stanna till flera gånger för att testa och kompensera med ytterligare insulin och bara lite mat. Vid kontrollen i Fougeres träffade jag några cyklister från Sverige som jag cyklat med tidigare; Torbjörn, Henry, Marie, Mogens och några till från Hôtel Amarys, totalt var vi väl 10 svenskar som cyklade vidare tillsammans. Det var verkligen roligt att cykla i grupp igen och det blev betydligt bättre fart, vi låg på ett snitt av 30-35 km/h under flera mil. Men, men, det ledde också till att jag började få ont i en muskel i högerbenet men det var inte så farligt i början. Andra cyklister försökte då och då klämma sig in i vår klunga men vi ville ogärna släppa in några andra i vår ”belgisk kedja”. Några spanjorer la sig först i klungan och försökte bromsa ner hastigheten, vi förstod inte varför och det blev ganska upprört en stund innan vi blev av med dem genom att stanna till en stund i en mindre stad. Jag hade nu fått ganska ont i den främre lårmuskeln som sitter på insidan av högra låret vid fästet mot knäet. Det hade bara blivit värre och värre och jag bestämde mig att släppa klungan med svenska och cykla i lite lugnare fart.
Vid kontrollen i Villaine-la-Juhel blev det samma procedur som tidigare, blodsockertest, insuln och mat. Det fick bli kaffe, några flottiga pajer och croisson-liknande bakelser igen, precis som på utvägen. Jag blev glad att träffa Girard de Leye vid kontrollen, jag hade inte sett honom alls under hela loppet. Vi snackade lite innan Girard skulle sova någon timme och jag cyklade iväg igen.
Cyklingen var nästan magisk, det var helt mörkt och alldeles tyst, det enda som hördes vara ljudet av mina däck som rullade på asfalten. Efter några mil började det bli väldigt backigt och jag förstod att jag började närma mig Mortagne-au-Perche. Jag hade nu så ont i muskeln vid höger knä att det ibland kändes som att få en kniv i muskeln, otroligt smärtsamt. Jag var tvungen att dra ner på farten för att smärtan skulle försvinna, men i de branta backarna fick jag belasta benen och musklerna ganska hårt ändå och smärtan kom tillbaka. Vid en mycket brant uppförsbacke försökte jag stiga av cykeln för att vila och som vanligt lossade jag högerfoten från pedalen för att kunna sätta ner den på marken. Smärtan vid högra knäet var så stor att jag inte kunde ta upp kroppsvikten alls utan föll ihop på marken! Nu blev jag verkligen orolig, dels för att backarna var så branta och dels för att det ändå var c:a 15-20 mil kvar. Jag har ingen som helst lust att bryta nu! Jag tog det mycket försiktigt och cyklade långsamt vidare. Till slut gav smärtan med sig och det gick lite lättare.
Det var inte bara jag som hade ont. Strax före Mortagne-au-Perche hörde jag konstiga ljud framför mig och jag kom ikapp en kvinna som stönade av smärta för varje tramptag. ”Are you okay?”, frågade jag henne men fick inget svar. Jag stannade lite senare för att kontrollera blodsockret och den stönande kvinnan cyklade förbi mig. När jag kom ikapp henne igen lät hon på samma sätt, väldigt jobbigt alltså. För min egen del hade smärtan vid högra knäet nästan försvunnit och det kändes hoppfullt igen!
Johan tar en paus sista natten.
Jag kom till slut fram till kontrollen vid Mortagne-au-Perche kl. 01:30. Jag var otroligt trött när jag steg av cykeln och gick in för att stämpla. Håller jag på att svimma eller är jag bara trött? Jag testade blodsockret och det var lite väl lågt men ingen fara. Dags att ladda med lite snabba kolhydrater alltså. Inne i restaurangen träffade jag Torbjörn som just hade ätit och skulle sova några timmar. Han såg ganska trött ut nu. Resten av svensk-gänget som jag hade cyklat med tidigare under dagen låg redan och sov och de hade bestämt att de skulle gå upp vid 5-tiden för att cykla vidare. Jag planerade att hänga med.
Jag lassade in spagetti med köttfärssås, det smakade inget vidare men jag behövde varenda kolhydrat och energimolekyl jag kunde få i mig. Efter ett tag fick jag tillbaka krafterna och funderade på hur jag skulle sova. Det låg sovande cyklister överallt, en del hade krupit in i aluminiumfiltar för att hålla värmen, en del sov direkt på golvet. Jag hade två aluminiumfiltar nedpackade i sadelstolpsväskan, men inget av alternativen var speciellt lockande. Om jag sover, hur ska jag vara säker på att vakna i tid? Jag var så trött att jag tvivlade på att jag skulle vakna om drygt två timmar av alarmet på mobiltelefonen, det fanns risk att jag skulle sova bort halva dagen och då skulle jag missa målgång i Paris inom 90 timmar. Det fick bara inte hända, rena katastrofen, tänkte jag! Jag bestämde mig för att cykla vidare, vågade inte ta risken. Ytterligare en fördel med beslutet var också att jag förmodligen skulle komma i mål några timmar före mina sovande kompisar, det finns ju prestige med i all form av cykling så vad gör man inte ;-)
Den sista nattens cykling var speciell. De flesta passade väl på att sova så det var varken bilar eller cyklister p vägarna. Jag cyklade helt solo och det var bäcksvart ute. De fanns inga vita, reflekterande kantlinjer som markerade var vägens slutade och vägrenen började, så jag cyklade på mittlinjen för att vara säker på att inte köra ner i diket. Mil efter mil, mittlinje efter mittlinje, det fanns säkert roligare sysselsättningar en natt som denna. Men nu var jag här, mitt i ingenstans, bara viljan drev mig framåt! Jag kämpade mig uppför backe efter backe, de verkade oändligt långa, men jag gav inte upp. Jag var tvungen att ta det lugnt uppför eftersom jag ville undvika att överbelasta muskeln vid högen knä.
Jag följde de reflekterande skyltarna för PBP men blev osäker på om jag kört rätt väg eftersom jag inte sett några skyltar på ganska länge. Jag funderade på att vända om, men till slut fanns där en skylt. Tröttheten gjorde att jag började tvivla på mina sinnesintryck vad gäller åt vilket håll skyltarna visade. För varje skylt sa jag högt till mig själv något liknande ”den pilen visat åt höger och nu svänger jag till höger”. Sjukt, egentligen, men så var det. Jag fick lite ont i rumpan också och som tur var hade jag en liten tub med Xylocain bedövningssalva med mig i sadelstolpsväskan.
Johan träffade Girard de Laye på en kontroll sista natten. De körde flera av kvalificeringsloppen ihop. De sista milen fram till kontrollen i Dreux var ganska trista, jag cyklade i gryningen på en landväg omgiven av leriga åkrar och det var grått och trist i största allmänhet. Tröttheten ändrade karaktär och flera gånger höll jag på att somna, jag blev lite rädd och funderade på vad som skulle kunna hända i så fall. Okay, om jag somnar åker jag förmodligen ner i ett dike, de verkade ganska djupa men jag kommer att klara det, ingen trafik var det heller. Efter ett tiotal insomningsattacker kom jag in i utkanten av Dreux och det blev lättare att vara vaken. Strax före Dreux var skyltningen så dålig att jag cyklade fel, var tvungen att vända och cykla tillbaka, inget man gillar efter 115 mil i cykelsadeln! Flera andra cyklister var inne på fel väg och jag vinkade åt dem för att få dem att inse att de var på väg åt fel håll.
När jag kom fram till kontrollen i Dreux träffade jag Henrik & Åsa som just höll på att avsluta sin frukost. Kul att träffas och snacka lite, tyckte jag. De såg ganska trötta och slitna ut och jag funderade på hur jag själv såg ut. Bäst att låta kameran ligga i väskan alltså, jag hade redan några bilder på mig själv när jag var som tröttast under natten. Sedan var det dags för frukost, men jag var nu så trött att jag inte var sugen på mat alls. Okay, jag har bara 7-8 mil kvar och det kan jag klara även om jag inte äter en rejäl frukost. Jag tryckte i alla fall i mig en hel del men det smakade inget vidare. Jag sate mig på cykeln för att cykla iväg mot Paris men fötterna känds annorlunda. Efter bara någon kilometer stannade jag för att ta av mig cykelskorna och –strumporna. Fötterna hade svullnat upp och huden i trampdynorna (hornlagret) var veckad efter allt cyklande i regn och blöta cykelskor. Jag böt strumpor och kastade de gamla.
Den vidare färden mot Paris gick i ett glädjens tecken – jag förstod att jag skulle klara det men det var ändå 7-8 mils cykling kvar. Milen kändes långa, jag stannad flera gånger för att byta kläder och jag såg det som ett tecken på att jag var ganska trött. De sista milen fick jag nya krafter och passerade åtskilliga cyklister, jag stod upp i backarna och hade hur mycket kraft som helst i benen! Det var en underbar känsla av igenkännande när vi cyklade de sista milen in mot Saint-Quentin-en-Yvelines, här cyklade vi för några dagar sedan och jag visste att det inte var långt kvar!
Prisbordet för funktionärerna Äntligen i mål i Saint-Quentin-en-Yvelines! Vilken underbar känsla, helt underbart! Det visade sig att jag hade gått i mål på ”86 heures 2 minutes”, vilket kändes väldigt bra! Efter stämplingen gick jag till restaurangtältet med en massa glada PBP-are som klarat sig i mål. Flera svenskar var där, bl.a. Johan, Jonas och Åsa & Henrik. Jag drack en öl men åt ingen mat, olustkänslan för mat fanns kvar från Dreux. Efter en stund kunde jag inte fokusera blicken, det fanns inget fokus någonstans. Det var lika bra att åka tillbaka till hotellet och sova några timmar före den avslutande middagen. Middagen var i ett glädjerus, de flesta hade lyckats ta sig runt på utsatt tid!
Efter målgång
Trötta cyklister äter middag efter att ha kommit i mål.Tillbaka i vardagen
Det som märks mest är att man är så osannolikt trött. Magnus började jobba tre dagar efter att han kommit i mål, men han var tvungen att sova middag på jobbet ett par dagar, och sova över 10 timmar per natt. Det verkar ta två veckor innan man återhämtat sig någorlunda, och flera månader innan man är fullt pigg igen.
Personbeskrivning
Namn: Christer G
Födelseår: 1963
Bostadsort: Enskededalen, Stockholm
Familj: Fru Andrea och döttrarna Sanna f. Aug -02 och Emma f. Nov. -07
Intressen: Cykling, slalom, resor, palmer (jepp du läste rätt)
Cyklat sedan: 1978
Cykelklubb: Fredrikshof
Namn: Magnus Hamberg
Född: 1962
Familj: Frun Mona, barnen Robin (16 år), Elin (14 år), Karin (10 år), Kristin (8 år)
Bostadsort: Edsviken, Sollentuna
Intressen: Familj, scouting, motorsport, cykling
Cyklat sedan: 1999
Cykelklubb: Fredrikshofs IF Cykel
Mil i benen under 2007 före PBP: 400 mil
Namn: Johan Nyander
Född: 1961
Familj: Flickvännen Mia, barnen Julia (17 år) och Pontus (16 år)
Bostadsort: Viby, Sollentuna
Intressen: Familj, vänner, cykling, träning, resor
Cyklat sedan: 2001
Cykelklubb: Fredrikshofs IF Cykelklubb (”Hofvet”)
Mil i benen under 2007 före PBP: 700 mil
Christers Cykel
Här följer en beskrivning av cykeln, utrustningen, kläder och medikamenter. Kort sagt allt som Christer hade med sig på startlinjen.
Cykel
En Litespeed Tuscany (titanram) utrustad med Shimano Dura Ace 7700 komponenter rakt igenom. Det hela rullade på ett par nyinförskaffade Zipphjul för tub (303 fram och 404 bak). Tubdäcken var Continental Competion 22 mm. Sadel: Selle Italia Gelflow – en plaststomme med läderöverdrag och viss geldämpning samt utskärning för perineum (kanon för honom).
Belysning
Eftersom det väntades en hel del nattcykling i beckmörker var belysning en utmaning. Två skolor finns kan man säga: Navdynamo (tyska SON-nav) eller Li-jon batteri. Valet föll på en Dinotte L500. En USA-tillverkad superLED armatur med brutalt kraftfull ljuskägla och ett lika brutalt pris (ca 5.000 kronor med 3 stycken endurance-batterier. Lampan väger 230 gram och batteripacket 200 gram styck och har tre effektlägen. Batterierna skulle på full effekt vara i 9 timmar men på 25% effekt i hela 27 vilket bedömdes som tillräckligt. Lampan monterades hängande i styret så att den lös under styrväskan.
Pannlampa måste man ha under PBP och en SuperLED-lampa driven av 3 AAA batterier monterades med resårband på hjälmen. 200 gram och fyra olika effektlägen varav ett rött.
För upplysning av cykeldator och vägnoter hängdes en baklampa med clips i Camelbakselen på bröstet.
Som nödbelysning på cykeln monterades två enkla och billiga LEDlampor. De gav i kombination med pannlampan ett hyggligt ljus för körning i uppförsbackar etc.
Cykeldatorer
Pulsklocka En Polar720i moterades dikt höger om styrstammen med trådlösa givare för puls via bröstbälte, kadens på underröret på ramen och för hastighet på framgaffeln.
En CatEye Micro Wireless cykeldator (CC-MC100W) monterades mitt på styrstammen med givare på framgaffeln.
Varför dubbla system? Jo: Polarklockan tappar greppet om verkligheten när den kommer i närheten av kraftledningar och kör man då längs med en kraftledning eller banvall någon kilometer eller mer har man ingen användning av puls, tripmätare, snitthastighet, maxhastighet, kadens eller någonting. Problemet är främst att man förlorar tillryggalagd distans (tripp). Då passar det bra med en back-up av CatEye-datorn. Polarklockan har dock mycket intressant info att ge i övrigt i form av puls och höjd över havet etc.
Packningsarrangemang
En femliters sadelstolpväska av märket Vaude. Modellen heter Off-Road (vilket var lite lustigt eftersom den var mycket populär bland just PBP-randonneurer).
Ovanför sadelstolpsväskan monterades en liten verktygsväska (ca 0,4 liter) i cordura som fästes i sadelrailen och sadelstolpen.
På övre ramröret fästes två stycken (en mot sadelstolpen och en mot styrstammen) Powerbarväskor med plats för 6 energi-bars.
På styret monterades en hembyggd konstruktion som snabbt fick smeknammnet Kakburken. Skälet till hembygget var att Christer ville ha en liten lätt och smidig väska för styret och någon som motsvarade kravspecifikationen hittades inte på marknaden. Ett Klick-Fix-fäste skruvades fast med fyra skruvar på en förvaringslåda med måtten: 18 x 16 x 10 cm i semitransparent hammarplast införskaffad på någon heminredningsbutik. Den skulle dessutom vara grund nog att låta monsterbelysningen titta fram under väskan vilket dessutom skulle få till fördel att väskan skulle bli hyggligt aerodynamisk. Det lösa locket tejpades fast med eltejp i bakkant. Locket var försett med två svarta snäpplister på höger och vänster sida för stängning. Inte så fagert direkt men oerhört lätt, stabilt, vattentätt och funktionellt. Packvolym: ca 2,75 liter.
Fakta om Magnus’ cykel
Magnus körde loppet på en Scott CR1 Team, en kolfibercykel med 105-komponenter. Kompaktveven och den 10-delade kassetten bak gav lägsta utväxling 34-27, vilket mycket väl behövdes. På styret satt en halvdålig Pro-väska, vars blixtlås gav upp efter halva loppet, väskan läckte förresten redan medan blixtlåset var helt. På sadelstolpen satt en Vaude-väska, som fungerade bra. På sadeln satt en mekarväska och en dubbel flaskhållare. Magnus hängde på 4 st 9 deciliters vätskeflaskor på cykeln, vilket kanske var i överkant. Det som inte behövdes av packningen var extra cykeltröja, extra cykelbyxor, diskhandskar (mot regn och kyla), toarulle, första förband, sidenlakan, räddningsfilt, 8 extra batterier. Totalt kanske 2 kg ’onödigt’. Uppskattningsvis vägde cyklisten 80 kg med kläder, och cykeln uppåt 20 kg med packning, dvs nästan 100 kg totalt.
Magnus’ fullutrustade cykel före start De färgmatchade däcken var en kul detalj, Continental 4000. De pumpades med 8,3 bar, och fungerade helt perfekt hela loppet. Fantastiskt, eftersom vägbeläggningen till stor del är som grus, fast gruset sitter fast på vägen.
Belysningen är värd ett särskilt stycke. Magnus’ huvudspår var en diodbelysning. Eftersom han inte visste något i ämnet ställde han en fråga på Fredrikshofs forum, och blev tipsad att titta på CK Distans’ forum. Där redogjorde bl a Ari Iivonen om sina erfarenheter och byggen. Magnus mailade till Ari, som var vänlig att ge råd och tips om komponenter och leverantörer.
Med Aris idéer som bas, kunde Magnus sätta ihop en strålkastare av 3 st Seoul P4-dioder, spridningslins (trippel-), drivare (Buckpuck), processorkylfläns från en dator, strömbrytare och ask från Elfa samt en slaktad pannlampa. Dioderna ger bättre verkningsgrad ju svagare de lyser, så strömmen skruvades ner till 400 mA, lyset räckte bra ändå. Enligt leverantören ca 300 lumen. Med 10 st AA-batterier var drifttiden ca 10 timmar, innan det blev för svagt. Strålkastaren tätades noggrant med PL400 och stod emot både vibrationer och vatten hela loppet. Märkligt, egentligen, det var ju ändå bara en prototyp.
En extra lampa av standardkaraktär, samt två diodbaklysen, satt på cykeln.
Johans cykel
Modell: Crescent Giga, stl. 53”
Material: Aluminiumram i, framgaffel i kolfiber,
Styre: styre med bredare grepp, klassisk orange med svarta och vita detaljer,
Växlar: Shimano 105,
Bromsar: Shimano Ultegra.
Hjul: Mavic
Belysning: SON-nav med två lampor
Styrväska:
Sadelväska I:
Sadelväska II:
Medikament
Ryggsäck: Source
Christers packlista
Runt halsen hängde en plastficka i ett nylonsnöre med Quicklock för förvaring av kontanter, stämpelkort, passerkort (med magnetremsa för passering vid kontrollerna), kreditkort och legitimation.
Midjeväska i cordura med ca 1 liters volym för Bixitkex, honung mm.
Camelback Modell Classic med tvåliters väteskevolym och plats för ett tubdäck.
Övrig utrustning
Fyra reservtubdäck varav ett nöd-däck med 19mm diameter (8 stycken till i depåbilen i Loudeac).
300 Euro kontant för inköp av mat, dryck och versktadsförnödenheter
Verktyg och annat:
Miniverktyssats av märket Gerber (32 gram) med bl a tång, kniv, mejslar
Miniverktygsats av märket Toppeak (ca 30 gram) med komplett insexnyckelsats och kedjebrytare mm
Kedjepin
Kolsyrepatroner 4 stycken à 16 gram styck
Adapter för kolsyrepatroner
Pnutter för snabbpumpning på bensinmackar längs vägen om han skulle få pyspunka på sista däcket eller problem med handpumpen.
Handpump i kolfiber (62gram) utifall att pyspunkemonstret skulle vara framme.
Ventilförlängare
0.5 meter ståltråd,
4 buntband,
4 extra AAA batterier till pannlampan
4 extraplatta batterier till nödbelysningen på ”Kakburken”
100 centimer eltjp
Banprofil och vägnoter inplastade med inplastningsmaskin inköpt på MediaMarkt för 500 kronor. Självhäftande kartplast lär vara en mjukare och mer lättvikt lösning än denna hårda inplastningsmetod. Kartutsnitt i skala 1:250.000 med banan inritad samt alla ortsnamn som nämnts ivägnoterna inringade (Ett stort och varmt tack Magnus Hamberg och Johan Nyander för hjälpen med detta).
Toapappersrulle med kartongdelen i mitten avlägsnad för att minska packvolymen
Kreditkort, körkort, stämpelkort
Mobiltelefon (SonyEricsson W800i ca 90 gram) för kontakter med kamraterna längs banan samt supporterklubben i Sverige (det är förbjudet att använda mobiltelefon under färd enligt reglementet)
Extra batteri till mobiltelfonen. En hyfsad mobiltelefon hade sommaren -07 300 timmars stand-by tid men börjar man använda den rasar tiden snabbt så de 20-25 extra grammen var lättmotiverade).
Räddningsfilt i ultralätt plast och metallfilm
Kläder
Två par korta cykelbyxor
En kortärmad cykeltröja
Ärmlös Nikeundertröja
Lösa ärmar i Roubaixmaterial
Gore-Bikewear jacka i Pac-Lite material som är kompakt o lätt. Med komprimeringsrem i nylonväv och kardborrefäste runt den tar den mycket liten plats men fungerar mycket bra även vid långt ihållande regn trots god andningsförmåga.
Benvärmare i Roubaixmaterial
Rain-legs. Vattentätt nylonplagg som täcker nedre delen av kroppen, lår och knän. Fästs med kardborreband runt midja och lår. Funkar mycket bra.Väger väldigt lite och tar inte mycket plats.
Korta cykelstrumpor i bomull (ull hade varit mycket bättre)
SIDI-skor med kolfiberförstärkt sula med individuellt formslipade hårdskuminnersulor
Tunna Vattenavvisande skoöverdrag av märket Pro.
Korta Scott handskar
Långfingrade Gore-Bikewear handskar
Tunna flease-vantar
”Buff”: Lycra-tub anpassad i storlek för användning som halsduk eller mössa eller en kombination.
Hjälm: Giro Atmos (samma modell som Lance Armstrong körde med :). Mycket lätt o luftig
Duschmössa modell engångs (sådana som brukar finnas på vissa hotellrum). Passar perfekt på hjälmen.
Glasögon: Oakley M Frames med klar lins och Iridium-linser – tonade för disigt o klart väder.
Reflexsele (obligatoriskt på natten under PBP): Fruns patent. Sydd av 3 cm breda resårband, 2.5 cm breda reflexremsor, kardborreband och en liten metalldetalj från ett par avlagda hängslen till krysset på ryggen. Super!
Medikamenter
Xylocainsalva: Read my lips. Don’t leave home without it! Detta är den bästa medicinen mot ömmande bakdelar du kan hitta. Salvan tar helt bort smärtan. Och ömmande bak, det får du om du så väger under 50 kilo och planerar att komma i mål på 43 timmar!
Vaselin: Väldigt mycket för det går åt väldigt mycket. Christer tog med sig en och en halv 25 centiliterstub.
Solskydd: När solen vräker ner och kvicksilvret står på 30 grader kommer du inte långt utan detta såvida du inte kört långa sträckor mer eller mindre dagligen under sådana förhållanden i åtminstone en månad strax innan start. Det hade inte Christer. Han tog med sig en solstick med solskyddsfaktor 30. Vidare hade han med sig ett speciellt läppbalsam i 20 gramsförpackning med solfaktor 25 för att skydda läpparna som ju är särskilt utsatta och där funkar inte solstick särskilt bra.
Koffeintabletter: Kaffepauser lär det inte bli vare sig många eller långa under ett PBP och för er kaffemostrar därute kan detta preparat vara värt en funderare. Även för er övriga kan koffeinet vara just vad ni behöver för att hålla er rullande ett par timmar extra när ögonen är på väg att sluta sig trots dina viljeansträngningar att hålla dem på vid gavel och det är 4 mil till nästa kontroll.
Antihistamintabletter mot pollenallergi
Första förband – minipack med sterilkompress etc.
Fakta om Magnus’ kläder och utrustning
Nästan hela loppet körde Magnus i samma kläder. Kort tröja och korta byxor. Lösa ärmar, lösa benvärmare, korta handskar och skoskydd. Om det regnade för mycket, satte han på sig regnjacka och rainlegs, dvs en kort regnbyxa som bara täcker benens framsida. När solen tittade fram, kunde man dra ner ärmarna. Solglasögonen behövde aldrig tas fram, det räckte med de ofärgade glasen.
Det brukar behövas en rad olika salvor och andra medikamenter för att behandla blessyrer som uppkommer. Magnus tog med solskydd, Silon-salva mot irriterad hud, tandkräm, Voltaren Gel. Magnus försökte spara vikt genom att ta små tandkrämstuber, tömma dem på innehållet och fylla med lämplig salva. Tyvärr lyckades han inte tömma tuben för Silon-salva ordentligt, så när han klämde ut salva för att smörja in sitt ömmande skrev, kom även en strimma blå tandkräm ut. Säkert välgörande mot huden…
Tandborsten och tandkrämen ’behövdes’ inte, ej heller sårtvätt och plåster i olika storlekar.
Istället för handduk togs en Wettex-trasa med, tillsammans med en liten schampoflaska från hotellet.
Johans packlista
Packväskor på cykeln och på mig
Styrväska Topeak med skyddsplast för karta
Sadelstolpsväska Topeak med plats för reservslang, däckavdragare och multiverktyg
Sadelstolpsväska Vaude med plats för cykelkläder och personliga tillbehör
Ryggsäck Source med vattenpåse
2 vattenflaskor (2 x 0,8 l)
Cykelkläder - på mig vid start
Hjälm, Fredrikshof
Bandana, Fredrikshof
Cykeltröja
Undertröja, svart
Armvärmare
Reflexväst
Cykelbyxor
Knävärmare
Strumpor, 2 par
Handskar, fingerlösa
Cykelglasögon med gula skyddsglas, mörka skyddsglas i styrväska
Cykelskor med innersula
Cykelkläder – komplettering
Vind- och regnjacka (i sadelstolpsväskan)
Benvärmare (i sadelstolpsväskan)
Handskar, långa fingrar (i sadelstolpsväskan)
Säkerhet, kommunikation och orientering
Framlysen, 2 stycken monterade och 1 extra i reserv (i sadelstolpsväskan)
Baklysen, 2 fast på bakgaffeln, 1 fast på ryggsäcken
Pannlampa (i ryggsäcken;runt halsen)
Reflexband för anklarna (i styrväskan)
Mobiltelefon (i ryggsäcken)
Kartor
Klocka med pulsmätare
Pulsband
Cykeldator
Cykel och underhåll
Pump
Reservslangar, 2 stycken
Däckavdragare, 3 stycken
Reservekrar
Kedjefogar (Sadelstolpsväska Vaude)
Multiverktyg, Topeak med kedjebrytare och insexnycklar
Multiverktyg, Topeak McGuyver XS med 16 funktioner
Buntband, olika storlekar
Gummisnoddar (Sadelstolpsväska Vaude)
Spännband, 2 stycken
Säkerhetsnålar
Eltejp
Mat och dryck
Vatten i två flaskor (se ovan)
Bixit energikakor, 7 stycken
Vitargo Caramel, 3 stycken
Vitargo Vanilj, 3 stycken
Druvsocker, 4 paket
Flytande energigel, 2 stycken
Snickers, 2 stycken
Salttabletter, 2 rör Resorb
Torkad frukt, 1 påse
Utrymme för inköp under färd
Koffeintabletter
Treo
Personliga tillbehör
Tandborste och tandkräm, liten tub
Toapapper
Våtservetter, 2 stycken
Medevisalva
Aloe vera-salva
Solskyddsmedel, stick med faktor 30
Öronproppar
Ögonskydd
Penna och anteckningspapper
Digitalkamera (midjeväska)
Pass (midjeväska)
Plånbok med pengar, körkort, Master Card, First Card, Europeiskt sjukförsäkringskort, diabetesintyg
Insulin; 2 Humalog-pennor, 2 Lantus-pennor, reservkanyler i styrväskan och ryggsäcken
Blodprovsutrustning, 2 kompletta set med Voltaren- och Vitamintaletter (ryggsäck och styrväska)
Glukagon
Kniv och sked (ryggsäck)
Voltarensalva
Depåväska
Väska Peak Performance med namnlapp
Bandana, Lida loop
Regnmössa
Cykeltröjor, 2 stycken
Cykelbyxor, 2 par korta
Cykelbyxor, 1 par knickers
Strumpor, 2 par
Regnbyxor, korta
Handskar, fingerlösa
Reservslangar, två stycken
Reservdäck
Undertröja, ull
Kedjespray
Koffeintabletter
Salttabletter, 3 rör Resorb
Våtservetter, 8 stycken
Treo
Skoskydd
Bixit energikakor, 16 stycken
Vitargo Caramel, 7 stycken
Vitargo Vanilj, 7 stycken
Torkad frukt, 1 påse
Medevisalva
Aloe vera-salva
Liniment
Solskyddsmedel, stick med faktor 30
Handduk
Snickers, 3 stycken
Energigel, 4 stycken
Kroppsschampo
Självhäftande gasbinda
Batterier
Belysning, extra diodlampa (styrväska)
Insulin; 1 Humalog-penna, 1 Lantus-penna
Blodprovsutrustning, 1 komplett set med Voltaren- och Vitamintaletter
Druvsocker 12 paket
Voltarensalva
Skavsårsplåster
Spännband, 2 stycken
Christers förtäring
Fast dito
2 kilo Havrekakor med blåbär och fibrer - Bixit från Göteborgskex. Kakorna har en förstoppande effekt tack vare fibrerna och blåbären – vilket är välkommet eftersom stora mängder sportdryck energybars och honung kan ge problem med lös mage. Två tredjedelar lämnades i depåbagen i Loudeac.
Ca 30 stycken energybars av märket Vitargo i smakerna vanilj och karamel. Karamelbarsen innehöll också koffein. De packades i två speciella småväskor på övre ramröret (modell ”Ironman-packs”).
Dryck/flytande förtäring
Sportdryckspulver för cirka 15 liter färdig dryck. Varav hälften låg i depåpackningen. Christer köpte också mineralvatten, Orangina och Coca-Cola i depåerna.
6 stycken 20 centiliters plastflaskor med flytande honung. 3 flaskor lämnades i depåpackningen i Loudeac. Funkar det för Bamse så...
Fakta om Magnus’ mat under loppet
Magnus kolhydratladdade med Vitargo Carboloader före loppet. Det kan diskuteras om det var meningsfullt eftersom loppet ändå var så långt, men det kan vara bra att ha samma ritual före varje lopp.
Första dagen åt han Müslifrukost och under loppet ca 6 Vitargo energikakor, ca 5 bananer, ca 5 vetebullar och 4 McDonalds cheeseburgare. Vid övernattningen blev det en Vitargo mjölkblandad recovery-dryck.
Andra dagen började med müslifrukost och chokladmjölk. Under loppet ca 6 energikakor, ca 5 bananer, ca 5 vetebullar, 2 cheeseburgare och en eller två skinkbaguetter.
Även tredje dagen började med müslifrukost och chokladmjölk. Eftersom Magnus nu tröttnat på cheeseburgare blev det skinkbaguetter tillsammans med energikakorna, bananerna och bullarna. Till lunch blev det spagetti och köttfärssås sittande på en kontroll. Eftersom det gick bra blev det samma till middag. All annan mat utom frukost åt han i sadeln, under gång, för att spara tid.
Fjärde dagen började med en Vitargo mjölkblandad recovery-dryck och två skinkbaguetter, frukost i sadeln alltså. Senare blev det några bananer och energikakor före målgång framåt middagstid.
Drycken under loppet var till största delen Vitargo sportdryck, samt en del Coca Cola, för koffeinets skull. Det slank även ner några koppar kaffe på kontrollerna. Uppskattningsvis gick det åt 15-20 liter dryck totalt.
Maten är väl inte speciellt omväxlande, men man strävar efter att få i sig så mycket näring som möjligt så smidigt som möjligt. Det gäller att småäta hela tiden, för att inte få energibrist.
Kostnader
Givetvis kan man lägga ut nästan hur mycket pengar som helst på ett sån’t här projekt.
De totala kostnaderna beror mest på den egna spenderviljan. Det går utan svårighet att lägga ut över 100.000 kr på cykel och utrustning. Den som gör det till en sport att även minimera budgeten kan, genom jagande på ’Blocket’ och en stor portion uppfinningsrikedom, antagligen hålla sig under 5.000 kr för cykel och utrustning.
De obligatoriska kostnaderna är anmälningsavgifterna till kvalificeringsloppen (4 x 100 kr) och själva loppet i Frankrike (ca 1.000 kr).
Resan till Frankrike per bil eller flyg kostar kanske 2.000 – 5.000 kr.
Läkarintyg till anmälan 0- 1.000 kr.
Boende i Frankrike 100 kr (tält), 600 kr (’svensk-hotellet’) per natt.
Matkostnaderna är som i Sverige.
En tumregel kan vara att göra en budget i förväg, och sedan dubbla den för att hamna rätt.
Kanske är en rimlig budget för hela resan 10.000 kr, utöver cykel, utrustning och mat.
Alla krämpor
Alla deltagare verkar ha krämpor av olika slag. Det verkar vara en fördel att äta värktabletter redan innan man startar. Magnus hade problem med en hälsena före loppet, så han blev ordinerad receptbelagd Diklofenak (identisk med Voltaren 50 mg). Hälsenan fungerade bra, men redan första kvällen började båda knäna värka, något som fick Magnus att på eget bevåg dubblera Voltaren-dosen fr o m dag två, från 3 till 6 tabletter per dag. Det fungerade bra. Framåt Brest gav smärtan i knäna med sig. Resten av dag två, samt större delen av dag tre var i stort sett smärtfri. På kvällen dag tre började nacken värka, det var svårt att hålla upp huvudet. Detta berodde sannolikt på en kombination av långa etapper, nedkylning pga regn, onormalt tung hjälm pga pannlampa samt vibrationer. Något senare började även svanskotan värka. Dag fyra besvärades Magnus framför allt av nacken och i viss mån svanskotan. Nackproblemen gjorde att han tvingades stanna och stretcha nackmusklerna ofta, samt cykla med ena handen på styret och andra bakom sadeln.
Lite domningar i lill- och ringfingrarna hörde också till bilden, samt givetvis lite öm rumpa.
Smärtan i svanskotan visade sig senare bero på en kotförskjutning i bäckenet, som i sin tur berodde på att han försökte cykla med bara ena handen på styret. Detta för att få en mer upprätt körställning, för att avlasta nacken.
Bildtext: Christers borreliamärke
Övriga kroppsdelar klarade sig mycket bra. Inga övriga problem med fötter, ben, rygg, armar eller huvud.
17 goda råd
1. Tag med Xylocainsalva
2. Lämna tubdäcken hemma. Kör på kant istället. 25 millimeters däckdiameter med rätt däcktryck
3. Förbered dig genom att köra mycket långa pass i fruktansvärt kuperad terräng med tung packning
4. Stark pannlampa med lång räckvidd och starkt cykellyse med lång räckvidd.
5. Minimera packnings vikt och volym. Välj små, lättade varianter av allt. Komprimera
6. Lek inte en meter.
7. Ät på cykeln i möjligaste mån.
8. Minimera stillestånd.
9. Släpa inte runt på en massa onödiga grejer.
10. Kontrolldrag alla skruvar en extra gång.
11. Håll koll på pulsklockan första dagen, det är lätt att förivra sig.
12. Planera körningen noga, men var beredd på att ändra planerna om det behövs.
13. Testkör de första milen av banan i förväg.
14. Var försiktig i klungkörningar, särskilt efter ett par dagar när alla är trötta.
15. Ha koll på alla pilar som visar vägen, använd karta och noter bara som reserv.
16. Se till att ha en bra strålkastare.
17. Trampa inte i över 30 km/h i nedförsbackarna, det lönar sig bättre att rulla.
6 fällor (=gör inte så här)
Lita på att cykeln är i toppskick, utan att kontrolldra varje skruv minutiöst.
Kör så nära framförvarande cyklist som möjligt, speciellt när man är trött, för att minska luftmotståndet.
Lita på att alla tänkbara reservdelar finns på kontrollerna, och att alla haverier händer just på kontrollerna.
Sov inte förrän du är så trött så att du nästan faller av cykeln.
Ät inte förrän du är rejält hungrig. Småät aldrig.
Lita alltid på att klungan du kör i är på rätt väg. Det är alltid någon som har koll på skyltarna.
Hur det har påverkat en som person och i yrkeslivet
Christer fick ägna resten av året åt att behandla inflammationen i hälsenorna. Sjukgymnastik, akupunktur, diklofenak med mera. Det blev ingen cykling på fyra och en halv månad. Samtidigt var Christer väldigt motiverad att snabbt komma igång med träningen igen. Han kände cykelglädje och träningsmotivation som han inte känt på hjärtans länge. När Christer summerar säsongen 2007 konstaterar han att han cyklat cirka 700 mil. Ett tiotal breveter och motionslopp blev det. Han såg 2008 som ett mellanår inför en lite hårdare satsning 2009 då han tillsammans med Magnus och Johan planerar att som huvudmål köra ?L?etape du Tour?. Det loppet är amatörernas chans att få köra en av etapperna i Tour de France. 2009 i sin tur blir uppvärmning inför 2010 som förbereder honom för 2011 då det är dags igen. Vi ses väl i Paris? Du kan inte förlora!
Magnus upplever sig inte ha påverkats så mycket mentalt av loppet. Möjligen har han blivit lite mer ödmjuk. Att cykla i regn bekommer honom inte heller längre.
Lite reflexioner
Planera allt i minsta detalj, och lämna ingenting åt slumpen.
Var beredd på att göra omkastningar i din planering.
Läs så mycket PBP-information du kan komma över.
Punkteringar, wirebrott, och andra haverier
Cykeln är utsatt för oerhörda vibrationer under loppet, eftersom vägbeläggningen långa sträckor är som grusväg, men med den skillnaden att gruset sitter fast i vägbanan. Magnus slapp punkteringar helt och hållet. Ett enda ynka litet brott på bakväxelwiren var det enda som hindrade framfarten. Det tog en halvtimme att fixa med medhavd reservwire. Efter andra natten i regn lyste den 99 kronors pannlampan från Clas Ohlson lite som den ville, men det gick ganska bra ändå. Det var mest onödig vikt på hjälmen, det var jobbigt nog att hålla upp huvudet i alla fall.
Incidenter och olyckor
Man ser förvånansvärt lite olyckor på de 122 milen. En svensk åkare körde in i en betongbumling redan efter en mil. Det är svårt att ha full koll i klungorna genom Paris’ utkanter, i mörkret. Här är hans egen beskrivning av vad som hände på tisdagsmorgonen: ’Min resa blev knappt 1 mil lång. Vid Trappes fanns ett insmalnande avsnitt med övergångsställe och 7-8 betong-koner (grisar) mitt i vägen. Jag låg sist i klungan och såg inte konerna utan rände in i den 4:e. Tvärstopp!!
Jag flög ur pedalerna. Slog sönder knäna mot styret och cykeln klövs i två delar. Gjorde en kullerbytta vid landningen och fick dj..ligt ont i nacken också. En polisbil tog mig tillbaks till starten där jag också fick läkarvård. Sen skjutsade poliserna mig till hotellet. Jag bestämde mig för att ta mig till Sverige så snabbt som möjligt och kl. 11.10 satt jag på planet via Oslo till Arlanda.
I onsdags var jag till Akademiska och skiktröntgade nacken och halsryggen. Men tack och lov var allt helt och rakt.
Med blåöga, skrapad käke, trasiga underlår och stel nacke linkar jag fram här och nu.’
Väderprognoserna
Väderprognoser i all ära, vädret blir ändå som det blir, och det stämmer sällan med prognosen. Vi tyckte SMHI på webben och de franska tidningarna gav olika prognoser. Utfallet stämde väl kanske hyfsat ändå, men vi kunde inte kryssa mellan regnskurarna som vi hade hoppats. Vädret betecknades som det sämsta sedan 1950-talet. Man kan säga att det var typiskt svenskt sommarväder, men kanske något varmare. Det gick att cykla timme ut och timme in i regn, även på natten, utan att bli helt nedkyld.
Anekdoter
20-mila-kvalificeringen var ganska tung för Magnus. Efter att ha kämpat i 10 mil i klungorna i motvind, hade han blivit rejält avhängd. Ensam, slutkörd, i motvind, med en gnisslande bakväxel, på smala vägar med omkörande lastbilar, bestämde han sig för att det här inte var något för honom. Inte ens ett glatt leende från en tjej (Anneli Buller) som cyklade om honom ändrade på den saken. När han till slut närmade sig målet i Täby, räknade han med att vara flera timmar efter huvudklungan. Döm av hans förvåning när han träffade Johan vid målet. Han hade kommit in tillsammans med flera andra mindre än en halvtimme före Magnus. Det var kanske inte så farligt ändå. Lite mer träning, bara.
Dagen före PBP-starten skulle alla tävlande checka in och få sina cyklar besiktade. I den första rondellen på väg till incheckningen, bara 25 meter från hotellet, tappade Magnus alla sina kartor, eftersom han inte stängt kartfacket i styrväskan ordentligt. Han tog ett extravarv i rondellen för att plocka upp kartorna, när han mötte Bengt Sandborgh, de svenska cyklisternas överhuvud. 'Jag tappade kartorna' sade Magnus glatt. 'Redan?!' muttrade Bengt bistert, uppenbart störd av Magnus' orutin.
Efter att ha blivit omkörd av samma tjej fyra gånger på första etappen tog Magnus kontakt och började prata lite med Laura från Colorado. Som vanligt körde hon sedan ifrån i uppförsluten. Uppe på krönet blev Magnus omkörd av en snabb tandemcykel, och han hängde på i den snabba utförslöpan. När Laura passerades i rasande fart och han ropade ’hello…’, möttes han av ett uppgivet ’come on…’.
De täckta, trehjuliga cykelbilarna från framför allt Holland är ganska långsamma uppför, men snabba utför. Magnus hälsade på en som han körde om i en uppförsbacke. När det bar utför rullade han i 37 km/h. Plötsligt blev han omkörd av något gult i minst 60 km/h – cykelbilen! I nästa uppförsbacke var han tvungen att fråga – hur fort gick det? – vet inte, kanske 60-70. - Toppfarten är 90, men inte idag.
Peter från Ungern stod vid vägkanten 3 mil från mål och fixade med slangen. Magnus tänkte fotografera en punkalagning, eftersom de var så karaktäristiska för loppet. Han frågade glatt om Peter behövde hjälp. Det visade sig att däcket gått sönder, och att han saknade reservdäck. Dessutom hade han ont om tid. Han fick köpa Magnus’ reservdäck. Det bör noteras att han körde 'fixed', dvs utan växlar och frinav. Men han tog sig i mål. Magnus tyckte det var kul att kunna hjälpa någon som kanske inte skulle hunnit annars.
Lite reflexioner
Planera allt i minsta detalj, och lämna ingenting åt slumpen.
Var beredd på att göra omkastningar i din planering.
Läs så mycket PBP-information du kan komma över.
Punkteringar, wirebrott, och andra haverier
Cykeln är utsatt för oerhörda vibrationer under loppet, eftersom vägbeläggningen långa sträckor är som grusväg, men med den skillnaden att gruset sitter fast i vägbanan. Magnus slapp punkteringar helt och hållet. Ett enda ynka litet brott på bakväxelwiren var det enda som hindrade framfarten. Det tog en halvtimme att fixa med medhavd reservwire. Efter andra natten i regn lyste den 99 kronors pannlampan från Clas Ohlson lite som den ville, men det gick ganska bra ändå. Det var mest onödig vikt på hjälmen, det var jobbigt nog att hålla upp huvudet i alla fall.
Incidenter och olyckor
Man ser förvånansvärt lite olyckor på de 122 milen. En svensk åkare körde in i en betongbumling redan efter en mil. Det är svårt att ha full koll i klungorna genom Paris’ utkanter, i mörkret. Här är hans egen beskrivning av vad som hände på tisdagsmorgonen: ’Min resa blev knappt 1 mil lång. Vid Trappes fanns ett insmalnande avsnitt med övergångsställe och 7-8 betong-koner (grisar) mitt i vägen. Jag låg sist i klungan och såg inte konerna utan rände in i den 4:e. Tvärstopp!!
Jag flög ur pedalerna. Slog sönder knäna mot styret och cykeln klövs i två delar. Gjorde en kullerbytta vid landningen och fick dj..ligt ont i nacken också. En polisbil tog mig tillbaks till starten där jag också fick läkarvård. Sen skjutsade poliserna mig till hotellet. Jag bestämde mig för att ta mig till Sverige så snabbt som möjligt och kl. 11.10 satt jag på planet via Oslo till Arlanda.
I onsdags var jag till Akademiska och skiktröntgade nacken och halsryggen. Men tack och lov var allt helt och rakt.
Med blåöga, skrapad käke, trasiga underlår och stel nacke linkar jag fram här och nu.’
Väderprognoserna
Väderprognoser i all ära, vädret blir ändå som det blir, och det stämmer sällan med prognosen. Vi tyckte SMHI på webben och de franska tidningarna gav olika prognoser. Utfallet stämde väl kanske hyfsat ändå, men vi kunde inte kryssa mellan regnskurarna som vi hade hoppats. Vädret betecknades som det sämsta sedan 1950-talet. Man kan säga att det var typiskt svenskt sommarväder, men kanske något varmare. Det gick att cykla timme ut och timme in i regn, även på natten, utan att bli helt nedkyld.
Anekdoter
20-mila-kvalificeringen var ganska tung för Magnus. Efter att ha kämpat i 10 mil i klungorna i motvind, hade han blivit rejält avhängd. Ensam, slutkörd, i motvind, med en gnisslande bakväxel, på smala vägar med omkörande lastbilar, bestämde han sig för att det här inte var något för honom. Inte ens ett glatt leende från en tjej (Anneli Buller) som cyklade om honom ändrade på den saken. När han till slut närmade sig målet i Täby, räknade han med att vara flera timmar efter huvudklungan. Döm av hans förvåning när han träffade Johan vid målet. Han hade kommit in tillsammans med flera andra mindre än en halvtimme före Magnus. Det var kanske inte så farligt ändå. Lite mer träning, bara.
Dagen före PBP-starten skulle alla tävlande checka in och få sina cyklar besiktade. I den första rondellen på väg till incheckningen, bara 25 meter från hotellet, tappade Magnus alla sina kartor, eftersom han inte stängt kartfacket i styrväskan ordentligt. Han tog ett extravarv i rondellen för att plocka upp kartorna, när han mötte Bengt Sandborgh, de svenska cyklisternas överhuvud. 'Jag tappade kartorna' sade Magnus glatt. 'Redan?!' muttrade Bengt bistert, uppenbart störd av Magnus' orutin.
Efter att ha blivit omkörd av samma tjej fyra gånger på första etappen tog Magnus kontakt och började prata lite med Laura från Colorado. Som vanligt körde hon sedan ifrån i uppförsluten. Uppe på krönet blev Magnus omkörd av en snabb tandemcykel, och han hängde på i den snabba utförslöpan. När Laura passerades i rasande fart och han ropade ’hello…’, möttes han av ett uppgivet ’come on…’.
De täckta, trehjuliga cykelbilarna från framför allt Holland är ganska långsamma uppför, men snabba utför. Magnus hälsade på en som han körde om i en uppförsbacke. När det bar utför rullade han i 37 km/h. Plötsligt blev han omkörd av något gult i minst 60 km/h – cykelbilen! I nästa uppförsbacke var han tvungen att fråga – hur fort gick det? – vet inte, kanske 60-70. - Toppfarten är 90, men inte idag.
Peter från Ungern stod vid vägkanten 3 mil från mål och fixade med slangen. Magnus tänkte fotografera en punkalagning, eftersom de var så karaktäristiska för loppet. Han frågade glatt om Peter behövde hjälp. Det visade sig att däcket gått sönder, och att han saknade reservdäck. Dessutom hade han ont om tid. Han fick köpa Magnus’ reservdäck. Det bör noteras att han körde 'fixed', dvs utan växlar och frinav. Men han tog sig i mål. Magnus tyckte det var kul att kunna hjälpa någon som kanske inte skulle hunnit annars.
Peter från Ungern med sin fixed-cykel får ett helt däck.Amerikanerna är inte alltid så noga med det franska uttalet. Till och med Magnus, som aldrig läst en lektion franska, reagerade ibland. När han den sista morgonen skulle köpa dryck, kom en amerikansk tjej och handlade något bredvid honom. Hon tackade genom att säga ’mercy’ på engelska (=nåd), istället för ’merci’ på franska. Magnus kunde inte hålla sig, utan var helt tvungen att säga ’no mercy’ till henne. Hon skrattade och höll med. ’No mercy’, det var nog ett passande uttryck för hela tävlingen, kl 0615 den fjärde morgonen, reflekterade Magnus.
